När Världen bortom Dukla gavs ut var det den första boken av Andrzej Stasiuk som översatts och givits ut på svenska. Då, liksom nu, var det naturligtvis Tomas Håkanson som stod bakom överföringen från polskan till svenskan. I vanlig ordning med den äran, men det behöver vi nästan inte ta upp längre. Där Taksim, På vägen till Babadag och Östern sträcker sina fingrar bortom polska gränsen, återkommer här Andrzej gång på gång till Dukla, ett samhälle där det alltid ”händer något”. Och vilka händelser sen!

Senast var det frostigt decemberljus i skymningen … Och nu den här begravningen.

Dukla ligger, åtminstone senast jag kollade, i de allra sydligaste delarna av Polen alldeles nära Slovakien. En liten ort, ”ett memento”; ”ett mentalt hål i själen, en nyckel som inte går att förfalska och en ande klädd i verklighetens skimrande fjädrar”. Det låter ungefär som Alfta.

Till stilen finner jag boken vara glödande, vital och fantasirik. Den bär på en inte helt dämpad oregerlighet som du inte återfinner i de senare verken. Jag gillar det. Jag gillar det väldigt mycket. Den är en smula mer poetisk-filosofisk i sina beskrivningar av människan, Varat och naturligtvis – Dukla. Meningarna är många gånger så vackert likgiltiga i sina krassa konstateranden att man får glansögon. En mild förtvivlan – inte resignationen! – inför alla världens nedslående faktum är underhållande. I slutändan kokar ändå sakernas förhållande ner till en enda rutten rödbeta: Vi lever på lånad tid. Frågan är om boken inte är ett enda långt resonemang kring den oförgängliga förgängligheten; upprepningen av händelser som i sig själva inte är upprepningsbara men utlagda bredvid varandra knappt skiljer sig åt. Det finns en misstänksamhet mot allt förutom ljuset.

Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet. Handlingar intresserar mig mycket mindre. Jag minns dem inte riktigt. De ordnar sig i tillfälliga kedjor, som bryts utan anledning och börjar utan orsak, för att utan förvarning åter brytas. Medvetandet är skickligt på att sy till, tråckla ihop, ordna i sektioner…men jag tror inte på medvetandet.

En sund misstänksamhet, kan en tycka. Just i vårt självbedrägerimedvetande, det att vi tror oss vara i fullständig besittning av en kärna som utgör själva självet, vilar en lömskhet. Vi vill inte sväva varför vi just syr ihop händelseförlopp med vad lappar och fantasifoster vi kommer över.

Man behöver bara lämna en plats så spirar genast vansinnets frön och detta Torg i Dukla skiljer sig inte på något sätt från den mänskliga själen. Meningslösheten tar dem båda i besittning och då krossas tankar och murar av sin egen tyngd. Därför gick jag genast in på Turistföreningens krog. Där luktade det alltid av karlar, gammal rök och öl.

Bärs – ett klassiskt botemedel, huvudsakligen med maskulina drag, att ta till för att lösa denna flyktighet och dess påträngande oartighet. Glömskan som hugsvala, det är en lisa i den annars påfrestande olägenheten av att vara vid liv. Varför inte supa sönder hjärnnerverna eller gömma sig bakom obetydligheter som streberi och tingen vilka ändå med tiden blir ”otydliga och oprecisa” och som snart blir ”omöjliga att skilja åt”? Det blir som han säger ”slutet” och kvar blir blott de ”semiotiska signifikaten”.

Tingen, prylarna – genomgående ett återkommande tema i Andrzejs författarskap.

Att ständigt återvända till ett och samma Dukla möjliggör för honom en varseblivning av de små skiftningarna i världen. En värld som bryter ned och förändrar. Händelserna, krispiga decemberaftnar och begravningar, är vid en första anblick kanske inte särskilt upphetsande. Frågan är emellertid vad som egentligen är mer märgfullt, förtäljande? Allt som rör människan ryms på en begravning. Särskilt om den sker en kall decemberkväll.

I övrigt är boken tillsammans med Liten bok om döden den mest personliga eller snarare privata av Andrzejs verk som översatts till svenska. Vi får läsa om den första förälskelsen som uppstår vid en dansbana fylld med mer eller mindre dansanta semesterfirare. Tankarna, känslorna kan tyckas vara en aning perversa, men är antagligen helt i linje med hur en första tonårsförälskelse kan upplevas. Själv minns jag inte men det var antagligen fasansfullt.

Mot slutet finns några små korta episoder som främst kretsar kring naturen. De är fantastiska. Särskilt historien om mannen som slutligen, efter en beundransvärt tapper strävan, betvingades av elementen. Elden skonar inget, vattnet är förrädiskt och jorden sväljer och spyr upp efter behag. Eller den hjärtevärmande berättelsen om kräftorna som räddas ur ett sinande vattendrag och med hinkar flyttas över till ett annat vatten. Särskilt om ens själ är ond och gläds åt Varats likgiltighet eftersom även denna bäck torkar ut och kräftorna dör och mineraliseras. Det är som en påminnelse: skall vi nu vänta oss något av naturelementen, bör vi inte räkna med annat än dess överlägsenhet. Kanske är det därför vi så frenetiskt angriper med filosofier, religioner, hacka och kemikalier. Som om det skulle göra någon skillnad.

Det är kort och gott en sammanfattning av ett sönderfall. Tröstlöst, ändå på något vis tröstgivande. Vi bygger upp, målar över det som i kärnan ändå är ruttet och tror att vi därigenom kan rädda oss själva. Vem vill vara ensam med sig själv, känna sig fram utan att veta i vad. Vem töras? Man får försöka. Det är bortom mitt förstånd att verket inte tryckts i sjuttioelva upplagor efter att ha sålt slut sjuttiotio gånger. Säkert vilar det tryggt i åtminstone fem bokhyllor.