Rubriker är spännande. En tilldragande rubrik är avgörande för hur många som läser artikeln eller i det här fallet recensionen. Sen måste inledningen vara intressant. Vem vill fortsätta läsa en artikel där inledningen är tråkig? Därför satt jag och spånade (ett intressant ord i och med att det är en skymf att kalla någon ett ”spån” – vilket i och för sig är passande i situationen) kring en slagkraftig titel. Jag fick känslan av att relevanta planeter var i linje när titeln ”Mellan två gäspningar” dök upp. ”- Hoho, mycket fyndigt, mycket fyndigt indeed, det blir kul, alla kommer vilja läsa recensionen”.

Den titeln blev det alltså inte. För det första vore det inte sanningsenligt och för det andra gillar jag inte vara spydig när det kommer till så allvarliga saker som böcker. Om det inte är på sin plats det vill säga. Då är jag gärna spydig men här vore det orättvist då biografin, eller snarare levnadsteckningen, är en högst ödmjuk och oskyldig text. Eller egentligen är det ett ömsom beskrivande ömsom resonerande kring Richard Fords egen barndom och hans föräldrars liv, en slags hybrid mellan biografin och självbiografin. Det är en genre jag aldrig besöker och den här är nog den första av sitt slag som jag ramlat över. En redogörelse för andras liv i bokform har man ju sällan tid för när man har fullt upp med sitt eget.

Richard delar upp boken i två delar. Den första, om fadern, skrevs alldeles nyligen och den andra, om modern, tillkom för många år sedan. Dessa löper igenom varandra vilket framstår vara ofrånkomligt då deras liv i mångt och mycket tycks ha varit ett. Föräldrarna Parker och Edna träffades när de var alldeles unga och levde ett till synes relativt bekymmerfritt liv tillsammans längs utmed vägarna. New Orleans. Memphis. Pensacola. Birmingham. Parker krängde efter bästa förmåga tvättstärkelse för The Faultless Company till allehanda grossistfirmor. Ett typexempel på ett alltför, kan jag tycka, sorgligt upplägg: Kvinnan följer sin man i vått och tort och försakar mer eller mindre omedvetet sin egen kapacitet utanför rollen som sidekick.

Går det att läsa en biografi utan att låta den sträcka ut sig i divanen och fritt berätta sin historia? Blir inte läsaren frestad till vansinne att iklä sig psykologens roll? Femton barnlösa år och vips dyker Richard oväntat upp. Till en början fortsätter det tidigare livet och Richard får följa med på resorna. I längden blir livssituationen dock ohållbar varför de ordnar sig ett hem. Parker är fortsatt borta under veckorna och kommer hem först lagom till helgens inträde. Han är alltså frånvarande men som jag förstår det upplever inte Richard det som något överdrivet negativt. Det blir normaliserat trots att han märker hur det skiljer sig från andra barns situation. Emellertid upplever han känslan av att ha trängt sig in som en kil mellan sina föräldrar. Men, och det tycker jag är sunt, så resonerar han i banor som att det var som det var och det blev som det blev. Han vet näst intill ingenting om deras tidigare liv och kommer så inte få veta även om han skulle kontakta ett legitimerat medium. Var deras liv lyckligare innan han blev till? En fråga som tycks vila över hela boken.

Lycka var det, ja. Mycket idag handlar om att leva ett fullödigt och därmed lyckligt liv. Tvi. Det är svårt att uttala sig om andras liv och huruvida de är lyckliga eller ej. Richards föräldrar anpassade sig till sakernas tillstånd och åtminstone hans far upplevde sig uppnå de saker som förväntades av hans samhällsställning: bil, hus, arbete, vettiga grannar, välansad gräsmatta. Han framställs som en genomsnittlig människa som levde ett lika genomsnittligt liv och verkade nöjd med det. Befriande, tycker jag, att läsa om någon som inte strävade efter något så abstrakt som självförverkligande. Vilket ändå känns som något av omvärlden pådyvlat, påtvingat. Och vad är det ens, det där med att uppfylla sin fulla potential? Är det inte omöjligt eftersom var och en lever och verkar i en kontext som har sina bestämda begränsningar respektive möjligheter? Vissa dispositioner upptäcker vi, andra inte. Så var det med det.

Porträttet av modern är avgjort intressantare och innehåller fler dramatiska händelser. En är rentav tragikomisk och om ni läser får ni upptäcka den själv. Ibland blir det otäckt när det framkommer att fadern var våldsam mot hans mor. Det nämns i förbifarten och betecknas som något rimligt, precis som det faktum att Richard fick sin beskärda del med smörj.

Jag märker att min text om modern blir kortare men jag hoppas det beror på att jag inte vill avslöja för mycket. Genomgående verkar Richard vilja förstå sitt eget liv med sina föräldrar som raster. Men hur stort inflytande har föräldrar överlag på sina barn? Forskningen tvistar därom och mycket pekar på att omvärlden i minst lika hög grad styr: lärare, kompisar, grannens Kujo-liknande jycke.

Biografierna över mina föräldrar, skrivna långt efter det att de gått bort, avslöjar alltså ofrånkomligen tomhet och frånvaro, misslyckanden, skörhet, revor och brister hos mig, en otillräcklighet som själva berättandet kan ha försökt korrigera eller täppa till, men kanske bara öppnat på nytt och lämnat kvar, brister och frånvaro som inget liv eller sanningsenligt berättande helt kan fylla eller dölja. Det accepterar jag att jag får leva med.

Visst får boken mig att reflektera kring min egen uppväxt och mina föräldrars inverkan på hur jag blev som jag blev. Men blev är inte rätt beteckning – jag blir väl ändå fortfarande. Boken rör sig kring en fyra eller femma, men hur betygsätter man någons barndom? ”- Nja, den var inte tillräckligt miserabel, knappast värt mer än en femma!” eller ”- Ja, den var lycklig och trevlig, Gud vilket gott humör jag blir på av att läsa om den”. Boken är i sig inte dålig och i dess alldaglighet ligger en viss charm. Igenkänningsfaktorer trivs jag ofta med.