”Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar och sykopater…”

Bespottad och hyllad, alla gånger frånstötande och oavsett utgångspunkt högst problematisk. Fascistisk, nazistisk, misogyn, antisemitisk, ja, rentav satanistisk. Där förekommer incest, pedofili, mord, tortyr, farliga omkörningar. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, skriven av Niclas Lundqvist under pseudonymen Nikanor Teratologen (teratologi är läran om missbildningar), orsakade viss förfäran när den gavs ut under tidigt nittiotal. Boken, men än mer författaren, blev åter ämne för diskussion när det under förra året genom Expos arbete uppdagades att Niclas i högsta grad bidragit med motbjudande inlägg på Flashback. Nazistiska sådana. Det är inte försvarbart, naturligtvis inte heller acceptabelt.

Jag vill knappast beteckna Äldreomsorgen som en klassiker. Intressant är däremot frågan huruvida det går att frikoppla verk från verkare och i debatten kring författaren och boken ställdes denna fråga på sin spets. Det är viktigt att grunna på eftersom många äldre verk som läses idag – oftast de så kallade klassikerna – inte sällan är bärare av flertalet av de ovan nämnda komponenterna. Hur skall vi ställa oss till detta faktum och varför skall vi förresten över huvud taget läsa dessa dammsamlare?

Nå.

Det är med en gnutta självförakt, eller snarare skam, jag på frågan vad jag läser måste svara sanningsenligt; att jag genom vad jag oftast läser rör mig inom områden vilka kan benämnas finkulturella. Min självuppfattning är att jag ingalunda sällar mig till någon finkulturell krets, snarare raka motsatsen. Det vore alltför pretentiöst och min bakgrund hindrar mig oavsett. Hur som helst finns ingenting som är fint eller fult per se eftersom värderingar är svävande överenskommelser som formats av, och ständigt omformar, vår förståelse av det kulturella landskapet. Jag skall inte göra ett försök att ringa in respektive område. Faktum är emellertid att en läsning av Bröderna Karamazov alstrar mer kulturellt kapital än om man läser den senaste deckaren som ligger högt upp på Adlibris’ topplista. Detta rör förvisso all typ av kultur: Att se Turinhästen anses finare än att kika på den senaste Hollywoodrullen.

Kanske är läsandet till syvende och sist en aktivitet bland andra. Vad man läser är ens ensak och ingenting någon annan bör lägga någon större värdering i. Litteratur kan vara lika mycket verklighetsflykt som något annat, en fullgod förströelse för att avskärma sig från sitt eget liv. Gangstrar och psykopater fascinerar onekligen men är det inte så att det är karaktärer som under flera hundra år i litteraturen återkommit och kommit åter? Men varför föredrar jag då ofta en hundrafemtio år gammal bok framför det senaste – även om det naturligtvis finns moderna författarskap som är helt fantastiska?

För mig är litteratur som bäst när den i mig spelar an på någon nerv vilken som helst, när den får mig att på djupet tänka eller känna. Den skall lämna ett avtryck. En känga i skrevet eller en spetssko under revbenen. Texten som bränsle, inte blott och bart eskapism. Dels är klassiker ofta rent historiska skildringar av ett svunnet samhälle och dess rådande förhållanden, dels bärare av tidlösa frågor rörande Moral, Gud, Mening. Vi ställs inför frågor som är lika aktuella idag och genom läsandet måste vi värdera situationer vi kanske inte skulle råka in i utanför fiktionen. Jag frågar mig om det inte måste finnas rimliga anledningar till att de fortlever trots stora omvälvningar i samhället, att bokpressarna gång på gång spottar ut nya upplagor? Är det inte så att dessa frågor är skildrade på vis som gör dem närmast oantastliga i en rådande kanon?

Dostojevskij, när vi ändå är inne på honom, har skildrat människans inre och svårigheterna i egenskap av att vara vid liv på sätt som jag inte finner någon annanstans. Karaktärerna är sällan slätstrukna, aldrig ensidiga och närmast omöjliga att beteckna som enkom onda eller goda. Det irrationella hos oss avtäcks, vi får all anledning att nagelfara det självbedrägeri vi gör oss skyldiga till när vi intalar oss att vi är mästare över oss själva. Läsaren får följa med in på balerna och alla andra sociala rum den högre societeten för sig i, men det är med en ironisk underton, man anar ett skälmskt litet leende bakom det skrivna. Hjärtat ligger istället hela tiden vid de utsatta, utslagna och många gånger handlar det om pur människokärlek. Människan är liten och ensam och vad som skiljer oss i detta avseende är att vi har skilda förutsättningar att hantera detta sakernas förhållande. Det är viktigt att komma ihåg, inte minst i våra dagar då social utsatthet, ojämlikhet och ren och skär mänsklig misär finns i vår omedelbara närhet.

Jag tänker mig att det inte gör någon skada att ge sig på vad klassiker man nu ramlar över. Samtidigt är de behäftade med stor problematik. Ofta är de misogyna och då och då även antisemitiska. Detta är alltså inte unikt för Dostojevskij, som vi i denna text låtit symbolisera författare av Klassikern. Det går givetvis inte att friskriva någon eftersom denne verkade och levde i en tid där jämställdhet mellan könen och samhällsskikten närmast var en icke-fråga. Det gör det kanske mer förståeligt men inte godtagbart. Jag vill gärna skriva att sådana tendenser i det skrivna idag skulle förpassa både författare och bok till en, naturligtvis metaforisk, köttkvarn respektive pappersstrimlare – eller åtminstone ut till periferin. Så är det inte. Det här är kanske inte ett klockrent exempel, men i de oerhört uppskattade Femtio nyanser-böckerna romantiseras våld inom sex. Eller varför inte kasta ett öga i någon av alla självhjälps- och dietinriktade böcker vilka med all (o)önskvärd tydlighet understryker vad som är rätt respektive fel. Inget utrymme för invändningar, äter du inte så här dör du helt säkert inom en vecka och för att gå ned de extra kilona inför semestern behöver du bara mata dig själv med en slev skämda kycklingvingar. Eller mer eller mindre subtil rasism. Eller våldsromantik. Eller misogyni. Eller …

Skall vi bortse från detta när det kommer till de så kallade klassikerna eftersom de är just det – klassiker? Jag kan sitta och håna och såga moderna böcker i all oändlighet (naturligtvis helt utan självinsikt). Vad rättfärdigar att jag behandlar verk jag håller högre annorlunda? Skall vi plocka ut de russin som finns och sprätta ner dem i komposten? Vid översättningar, skall vi omarbeta förkastliga och anstötliga ord och stycken till något som smälter in i dagens kontext? Är det ett sätt att anpassa det skrivna för att nå ut till en modern publik eller blir det då bara en förskönande omskrivning som är oärlig mot verket? Eller bör vi vara så trogna som möjligt mot originalverket, de är ju trots allt skriva som de är skrivna?

Det är ett individuellt ställningstagande vad vi vill använda böckerna till. Rent (litteratur-)historiska analyser? Som tankeställare? Som ett påvisande av tidigare samhällens avarter till människosyn? Alla är för mig fullgoda skäl. Som med allt annat kan man åtminstone ge dem en chans innan de avfärdas. Om inte annat för att påminna sig om att människan inte var så annorlunda för hundra år sedan.