Stockholmssnubben Lukas är snart arton bast och ihop med Sam som bor i Göteborg. Nu ska de få tillbringa hela sommaren ihop i en liten fiskestuga tätt intill Vänern. Sam har fått sommarjobb på ett museum i trakten och Lukas ska ägna sig åt en fotokurs på distans. Den lilla stugan får de hyra mot att de målar om den.

Medan Sams tid slukas av museijobbet har Lukas svårt att komma igång med fotograferandet. Istället rotar han omkring i huset och hittar en antik grammofon och en gammal telefon som han kopplar in. Under en golvbräda hittar han även en luggsliten dagbok från 1954. Den bär han på sig och den blir hans hemlighet.

Ur dagboken fredagen den 4 juni, 1954.

På måndag morgon tar Tipper tåget till Göteborg igen. Han skall jobba i hamnen ett antal veckor innan han kommer upp hit igen. Han säger att han kommer att sakna mig mycket och jag har sagt att han får skicka brev. Jag vet inte hur mycket jag kommer att sakna honom. Min vän Tipper är speciell. Det är svårt att förklara. Han är inte otrevlig. Inte alls elak. Han är lojal och hjälpsam. Och han ser upp till mig. Far brukar säga att man ska vara tacksam för sina vänner.

Om nätterna ligger Lukas och vrider sig av sömnlöshet medan Sam snarkar som en orkan invid. Över vattnet svävar ett ljussken emellanåt. Det liksom blinkar såsom ett meddelande. Ibland när Lukas är ensam hemma i stugan börjar grammofonen spela av sig själv eller så ringer den gamla telefonen. Är det någon från det förflutna som söker kontakt med honom?

När inte Lukas ligger och vrider sig om nätterna eller sysslar med att inte fotografera hänger han på ett kafé som drivs av två äldre damer som visar sig vara mor och dotter. Där hittar han någon slags fast punkt när Stockholmslängtet river i honom och han går och väntar på att älsklingen Sam ska komma hem.

Jag stannar till vid vägkanten och ser mig omkring. Till vänster ligger en strand vars sand färgats brun av vågorna, och till höger en stängd restaurang. Hela området känns övergivet. Borta vid ett par uppspikade brevlådor står en vit träskylt nerstucken i marken. På pilen som pekar åt hållet dit vägen fortsätter står KAFÉ – 2 km målat med svart färg.

Väntar tills natten kommer är en roman som sakta skruvas åt. Medan dagarna rullar på pockar något ute på Vänern. Något som inte Lukas kan värja sig mot. Saker i hans bakgrund kommer upp till ytan och han tvingas möta både sig själv och sina demoner, men även andra osaliga andar som inte funnit frid. Karaktärerna landar i mig, de är vanliga människor som jobbar med att leva och göra rätt.

Historien är lågmäld men mellan raderna ruvar något som gör den större. Berättandet är filmiskt på ett självklart och okomplicerat vis. Dialogerna sväljer jag som smör. De känns som att de är på riktigt. Det jag saknar är kärleksberättelsen som bokomslaget gör stor reklam om. Det är inte så att jag tvivlar över att grabbarna är kära, men tonåringen i mig vill ha lite mer kropp. Men jävlar vad rysligt läskigt det blir med tiden.