I Anna Schulzes fars liv finns en historia han ständigt återkommer till, den om när han kidnappades som elvaåring, den om åren han tillbringade kringflackande i Europa tillsammans med sin mor. Spåren sitter i på många sätt, hans behov av ensamhet, frihet och självbestämmande är enormt, vilket också ger Anna en stor frihet. Hans alltför tidiga död gör dock att det är mycket kring vad som hände som är oklart för Anna.

Vid en flytt hittar hon en låda med en mängd dokument kring kidnappningen och det som ledde fram till den – rättsprotokoll, inlagor, brevväxlingar – och hon tänker att om hon någon gång blir författare är det detta hon ska skriva om. Men hon hinner skriva flera böcker innan hon slutligen kan ta sig an det överväldigande materialet, börja läsa noggrannare och bringa reda i det. En bit in i arbetet får hon också en unikabox med dagböcker och någonstans där är det stopp – mer skulle hon inte mäkta med:

Alla har papper. Brevbuntar och anteckningsböcker. Alla utom Pontus [en kusin]. Men det beror bara på att han vid en förrådsstädning faktiskt slängde en tre decimeter tjock pappersbunt ombunden med rep och märkt med de dramatiska orden: ”Öppnas efter min död”, undertecknat av Agda. När han berättar att han har slängt den känner jag ärligt talat en viss lättnad. Jag hade inte klarat av att ta in vad det var som Agda prompt ville ha sagt efter sin död. ”Men hur mycket skrev de här människorna egentligen?” utbrister jag retoriskt. Och svaret är naturligtvis: kopiösa mängder. Vi är ättlingar till en släkt av grafomaner. Ständigt antecknande, notoriskt sparande. Allt ska till slut flyta upp till ytan och komma i dagen.

Kidnappningen handlar naturligtvis om kidnappningen i sig men minst lika mycket om förhistorien – vad var det egentligen för familj detta kunde ske i? Och väldigt mycket om Anna Schulzes eget arbete med materialet. Till en början finner jag det en aning tröttsamt; ska det inte bli lite mer dramatiserat, lite mer skönlitterärt? – men snart finner jag mig tillrätta i redogörelserna, i vridandet och vändandet, i silandet av allt genom ett nutidens filter. Samtidigt som allt är stadigt förankrat i ett efteråt lyckas hon med små små medel tydliggöra det som sker där och då så att det faktiskt är smärtsamt att läsa.

I centrum finns naturligtvis Ragnar, den kidnappade pojken, och hans mor Daisy och närmast dem hans syster Gunilla och Daisys mor Agda. Fadern Harald är mer perifer, om än mycket viktig. Men det börjar tidigare än så och det är obehaglig läsning: fysisk och psykisk misshandel, barnaga som går i arv, dåliga ekonomiska beslut som leder till decimerande av stora rikedomar. Det är som om ödesgudinnorna gaddat sig samman mot familjen Schulze och det är något närmast mytiskt över det hela, också när folk vill väl blir det så fel – det kan bara inte sluta väl.

Somligt är totalt bisarrt, som hur den tolvåriga Gunilla förs till en släktings slott och blir inlåst i ett rum, varpå hon mitt i natten klättrar ut genom fönstret och beger sig till den närmaste tågstationen, där hon köper en tågbiljett för pengar som sytts in i hennes kläder.

Det finns en tröghet, ett motstånd, en friktion i hur skildringen av det förgångna blandas med Anna Schulzes egna strapatser att bringa reda i det. Det är en historia som kostar på, som gör ont på många sätt. Nedstigningarna i helveteskretsarna men också vardagen i att vara kidnappad. De ljusa minnena som blandas med de mörka, vännerna han hinner få men snart måste lämna när någon kommit dem på spåren.

Det känns som om Anna Schulze aldrig skriver något hon inte har täckning för i sitt källmaterial, att det när som helst skulle hålla för en aldrig så nitisk granskning, och hon försöker vara så objektiv det går, låter de inblandade komma till tals, visar både deras goda och dåliga sidor, deras goda och deras mycket märkliga beslut.

Det är ett släktepos där uppgången till borgerlighetens översta skikt snabbt förbyts i ett fritt fall och ett stycke 1900-talshistoria, där även ett utkast till ett brev till Hitler förekommer. Det är en skildring av en katastrof i lager på lager och det är oväntat spännande. Det är inte alls som jag väntade mig men det är väldigt, väldigt bra.