Alice växer upp i en kärleksfull men dysfunktionell familj. Mamman – i ständigt sällskap av skyddsängeln Isa – lägger papiljotter i kastrullen och utnämner sig till Gud och statsminister. Pappan är alkoholiserad och vanmäktig i sina försök att få mamman under vård. En guldkant i tillvaron är skolkamraten Jack som lyssnar och peppar. Och så finns morbror Ingmar med alla sina pengar.

Tack vare Ingmar kan familjen få åka på semester och pappan utöka sitt förråd av sprit och cigaretter. Pappan vårdar ömt sina grogglas och packar alltid med dem då det bjuds på semesterresa.

Den som tappar ett grogglas är ”dödens”. Alice vet detta. Ändå lånar hon ett par glas när hon ska bjuda Pernilla på läsk där de sitter i våningshusets trappa. Så går det illa. Glasen går sönder. Kanske var det Pernillas fel, kanske bådas. Djupt olycklig försöker Alice sopa igen spåren för att dölja vad som hänt.

I berättelsen varvas Alices historia mellan Då och Nu. Då är hon en flicka på 11-12 år. Nu är hon en kvinna runt 40. Avsnitten om barndomen präglas framförallt av historien om de sönderslagna glasen vid sidan av mammans tosigheter. Skolan är en otrygg plats. Pernilla vänder sig mot Alice och hotar att skvallra om glashistorien. Tur att Jack finns som kan stödja, ofta bara genom att finnas till och vara vän.

I romanens Nu finns kompisen Jack kvar. Han framställs som en levnadskonstnär, utan jobb tar han dagarna som de kommer och går, fångar dem på sitt eget vis. Efter en sexnatt med sin kompis börjar Alice fundera över sittstillastående liv. Även hon är utan jobb, men morbror Ingmar har under årens lopp försett henne med så mycket pengar att hon klarar sig fint och har över.

Kopplingen mellan då och nu smälter långsamt ihop. Det är en lättnad när så sker eftersom detta är en långsamt berättad historia vars riktning inte känns helt klar och med ett klimax som verkligen låter vänta på sig.

När vuxen-Alice plötsligt upptäcker att hennes gamla antagonist Pernilla bor i närheten, börjar hon spionera på henne. Hon håller till i ett buskage nära Pernillas hus och kan via kikare följa vad hon har för sig. Så blir det midsommar och den levnadsglade Jack har en plan som på sikt kommer att frigöra Alice. Det handlar om att hitta sig själv, om att hitta hem och om att våga tro på framtiden.

Det här är en välskriven berättelse också med inslag av humor. Här finns en stark och innerlig barndomsskildring och det är framförallt den som stannar i minnet. Vuxen-Alices trista vardag med den ganska tjatige och ospännande Jack i hasorna, besattheten av Pernilla, pengagömman från Ingmar… ja jag får inte ihop det med den sköra men helt kapabla barndoms-Alice. Eller är hon så förminskad av sin barndom att hon inte kan agera mera vuxet som 40-åring? Om det är medvetet av författaren vet jag inte, men flickan Alice framställs ofta som yngre än hon är. Inte frågar man en 11- 12 -åring om hon kissat innan det bär iväg nånstans och knappast skulle en lånad vuxenjacka räcka henne nästan till fötterna, eller hon knappt nå upp till ett balkongräcke.

Dock, här finns ett vackert språk och en tät berättelse som står på alla trasiga barns sida.