Så blev inte slutet på Hillary Clintons politiska karriär en andra sväng till 1600 Pennsylvania Avenue, till stor förvåning för så många men kanske allra mest för henne själv? Det skulle ju förvisso bli tight, men hon hade alla marginalerna på sin sida medan Donald Trump måste ta alla delstater som låg och pendlade. Men så gjorde han ju just det, eller ja kanske inte alla men samtidigt tog han sig också en rejäl tugga av de klassiskt blåa delstaterna i norr också. Och vad som händer sen är ju högst ovisst. Kommer Hillary ändå att få den federala myndigheten som hyresvärd, men då på sparsamma 2*2 meter? Frågorna om vad som ska hända är lika många som frågarna om hur det kunde hända.

Ja, hur kunde det hända? Följer man media så finns det ett ganska brett spektrum av förklaringsmodeller att ta till sig av. Jimmie Åkesson myser i Aktuelltstudion när han berättar att det beror på avgrunden mellan vanligt folk och kultureliten. Cissi Wallin är lika säker på sin sak när hon i Metro förklarar att det är för att Hillary är kvinna. Många pekar på att det beror på en mängd förklaringar (där såväl Jimmies som Cissis ingår). Men den ständigt återkommande förklaringen är att Hillary tillhör det numera så avskydda politiska etablissemanget i Washington D.C.. Den elit som har tighta band till Wall Street och försvarsindustrin men också är bundis med både folkvalda makthavare och chefer för mäktiga myndighetsorgan. Och ingen personifierar nog detta bättre 2016 än just Hillary Clinton.

För det har hon blivit hårt attackerad, både från vänster av Bernie Sanders under primärvalen och från höger av Donald Trump under presidentvalskampanjen. Två motståndare som på höger-vänster skalan står väldigt långt från varandra men där argumenten kring just Hillarys etablissemangstatus är väldigt lika. För den som inte riktigt fått nog av presidentvalet, ja personer som inte riktigt vill köra cold turkey efter ett års klicka-blåa-och-röda-delstater-på-270towin.com-knarkande finns det lindrigare vägar tillbaka till verkligheten. Orsaksfrågan är en metod och vill man djupdyka i Hillarys kopplingar till det militärindustriella komplexet och se det utifrån ett kritiskt vänsterperspektiv kan Diana Johnstone vara din hjälp på vägen,

Att hon är kritisk råder det ingen tvekan om. Det räcker med att kika på framsidans Lady Macbeth-liknande Hillaryporträtt. Ganska snabbt in i läsningen radar dock problemen upp sig. För det första så är detta inte primärt en bok om Hillary Clinton utan en allmän genomgång av tveksamheter inom amerikansk utrikespolitik sedan kalla krigets slut men där författaren, faktiskt inte helt olikt Donald Trump, lyckas få det mesta till Hillarys verk. Även om det finns ett tydligt startdatum: 1995 och USAs engagemang i Bosnienkriget. För dessförinnan ägnade hon sig bara åt vanligt first lady business med barns rättigheter som specialitet. Men där får hon (precis som alla andra kvinnor i maktposition, vilket författaren menar är oundvikligt då kvinnor på denna nivå bara kan hävda sig genom att vara hårdare än sina manliga motsvarigheter) smak för krig. Och har man väl fått det, så blir man snabbt neokonservativ och gör vad helst som står i ens makt för att inneha ämbeten som gör att man kan fortsätta göda det militärindustriellakomplexet med fler krig.

Det andra stora problemet är att författaren intar ett kritiskt perspektiv till det mesta som skett inom den amerikanska utrikespolitiken men inte nöjer sig med att påpeka tveksamheter och dubbelmoral utan också nästan skönmålar den andra parten i konflikten. En argumentation av svart-vit och populistisk modell som också den ligger väldigt nära Donald Trumps.

En stor del av boken behandlar krigen i det forna Jugoslavien där USAs inblandning enbart har till syfte att skapa en orsak till NATOs fortsatta existens. Visst finns det här en hel del poänger (inte minst kring Kosovokriget och bombningen av Serbien) och att det medan kriget pågick fanns en förenklad bild i västslig media av de goda (Bosnierna och senare Kosovoalbanerna) mot de onda (Serberna). Men Johstones beskrivningar 25 år efter händelserna gör tyvärr inget för att balansera upp bilden, utan förflyttar bara den tidigare påstående skuldbördan 180 grader. Detta med meningar som att Tysklands tidiga erkännande av Kroatien var för att: ”utgöra en historisk revansch för den germanska världen över slaverna och ge tyskt inflytande över den eftertraktade medelhavskusten” och förklaringsmodeller som att den Serbiska sidan i Bosnienkriget ägnade sig åt rent självförsvar medan den Bosniska sidan hade hjälp av muhadjahedinkrigare från Afghanistan som spelade fotboll med avhuggna huvuden.

Kapitlet om Libyen blir precis som ovan ett exempel på hur Johnstone måste gå hela varvet runt. Det är såklart ingen bra idé att bara gå in och krossa ett lands styre med rent militära medel och sedan enbart ersätta det fallna styret med floskler om demokrati, det har ju inte bara historien, utan också nutidshistorien visat. Men ”Hennes eget krig” (namnet är på ett kapitel i boken) och USA:s historiska aggressiva roll gentemot Libyen är liksom inte tillräcklig. Istället måste en hyllning målas upp över den progressive Gadaffi, som inte är en diktator utan sitt lands Vägvisare (hon använder stort V). När han tog över 1969 hade han en hel del progressiva idéer och visst har han genomfört reformer som varit Libyens folk till godo. Men att rakt igenom skönmåla en person som Gadaffi ger tveklöst lite ”bad judgment” över författaren och förminskar hennes argumentation på andra punkter där hon har poänger och intressanta angreppsvinklar.

Drottningen av kaos är egentligen en bok om amerikansk utrikespolitik under perioden från Bill Clintons tillträde i Vita huset till när Hillary avslutade sin tid som utrikesminister i samband med Barack Obamas återval och man får en liten känsla av att hon rider på presidentvalsvågen och det naturliga suget efter böcker om kandidaterna. Nu när Hillary efter årtionden med imponerande titlar är bara privatpersonen Hillary så har denna bok ett värde som del i den stora förklaringen. Den ger en viktig pusselbit för att förstå utgången av ett val som redan är historia.