Jag läste Hanne Ørstavik första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Då hette boken Tiden det tar. I fokus var kroppslig erfarenhet i förhållande till språk och familjerelationer och jag minns det som en roman som pågick mycket långsamt, både i huvudpersonen och i mig, efteråt.

2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett antal romaner, varav Det finns en stor öppen plats i Bordeaux nu har släppts på Kabusa Böcker, i svensk översättning av Lotta Eklund. Ørstavik utforskar återigen relationernas olika nivåer och skildrar hur längtan, både kroppslig och psykisk, kan ta över en människa.

Ruth är konstnär och reser till Bordeaux för en sätta upp en utställning. Hon har sedan ett år tillbaka ett förhållande med Johannes, en konsthistoriker hon träffat efter ha läst en av hans artiklar i en tidskrift. Boken inleds med just detta – hur de två möts första gången. ”Vill du möta mig” står det som rubrik högst upp på första sidan. Sedan vecklar Ørstavik ut mötet, stillsamt och detaljerat, i all sin spänning och förvirring.

Det är där vi är, den bakgrunden vi får, och när Ruth anländer Bordeaux är det utan Johannes, men med ett starkt begär efter hans närhet. Begäret tar sig olika uttryck och överlag präglas Ørstaviks text av ett slags dubbelhet. På Grand Place du Bordeaux börjar Ørstavik redogörelsen av en process. Ruth får bilder av hur hon befinner sig på en avrättningsplats, hur hon släpas efter en vagn men samtidigt befinner sig i den, hur inte vet om hon är kvinna eller man, pendlar mellan ensamhet och distans.

Och jag vet att det är det enda möjliga, den andre som annan, att det är en förutsättning för mötet. Att vi är två, inte en. Att vi är åtskilda.

Romanens presens är begränsat till några få dygn, men som läsare upplever jag ändå händelseförloppet som vidsträckt. Johannes vill inte ha Ruth, eller åtminstone vill han inte ligga med henne längre. Det finns ett sexuellt avvisande som, åtminstone till en början, smärtar och överskuggar allt och återkommer i korta scener. När Ruths sexuella längtan inte uppfylls hos den hon vill ha söker hon utlopp för den i annat och andra. Hon träffar Abel, som leder henne bort; in i sin berättelse, men också ut i natten och barerna, ut i ambivalensen. Allt medan samtalet mellan de två kvinnorna pågår präglas Ruth av denna ambivalens, som blir allt mer framträdande i hennes tankar. Var finns egentligen den öppna platsen?

Eller är jag rädd för att jag även är hon, latexkvinnan i båset, för att det finns andra inom mig som jag inte känner till. Att detta att vara med honom är att sätta de andra i rörelse. Och då vet jag inte längre.

Ørstavik skriver, precis som jag minns det, inifrån jaget, på en mycket närvarande prosa som lägger sig tätt inpå – något som syns även i den svenska översättningen. Ibland blir texten akut och trängande men lika ofta är den full av skiftningar.

Parallellt med händelseförloppet kring Ruth löper också en annan historia, mellan två unga personer: Lily och Ralf. Här låter Ørstavik språket öppna sig på ett annat sätt, tonläget är mjukare. Det går att läsa det som att en ung kropp, med mindre erfarenheter som står i vägen, är öppnare i mötet, men jag tror inte riktigt det är Ørstaviks syfte med denna sidoberättelse. Snarare finns här en koppling till romanens huvudsakliga ärende, som blir tydligare genom styckena om Ralf och Lily.

Hanne Ørstaviks böcker kännetecknas av ett stort allvar och romanpersoner som i sitt sökande efter ideal, kärlek och närhet är beredda att offra åtskilligt i sina liv. Framför allt delar av sig själva. Ruths sökande efter närhet övergår i oro, som övergår i lättnad. Johannes är alltjämt frånvarandra, men en relation mellan två pågår ibland bara hos den ena och ibland är det också där den avslutas.

Så tänker jag att Ørstavik har skrivit en mångbottnad roman som, trots att den mest händer inne någons huvud, sträcker sig ut ur sin kontext. Det är en roman om frigörelsen, om viljan och framför allt om mötet. Den öppna platsen finns varsomhelst.