”Högerpopulismen i Europa” är undertiteln på Anna-Lena Lodenius nya bok om europeiska partier som Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Ukip och Front National. Inte ”högerextremismen” eller ”nyfascismen” som ibland har använts, utan ”högerpopulismen” eller ”radikal högerpopulism”. Kanske även ”främlingsfientliga och nationalistiska”, som faktiskt är bokens allra första ord.

Det är inte jättelätt att beskriva den ganska brokiga flora av europeiska partier och rörelser som Lodenius skriver om. Allra svårast är det förstås om man ska lyssna till dem själva, som sällan vill kalla sig ”främlingsfientliga” eller ”populister”, eller för den delen ”höger”.

Vad som är ”extremt” varierar förstås från plats till plats och från tid till tid. Hur etablerat måste ett parti bli för att åsikter som tidigare framstått som extrema ska bli vardagliga, mainstream? Där är svängningarna i europeisk historia påtagliga. Fast är ”populism” ett särskilt mycket lättare begrepp egentligen? Var går gränsen mellan populism och demokrati?

Lodenius fångar det inte minst i titeln Vi säger vad du tänker. Det där anspråket på att på något sätt stå närmare folket än alla andra demokratiskt valda partier. Säga sanningen. Slå mot överheten, eliten, etablissemanget, pk-maffian. ”Populistpartier präglas av en starkt antipolitisk hållning”, skriver Lodenius. ”De tenderar att vara fientligt inställda till representativ politik och föreslår ofta olika former av direkt demokrati, som folkomröstningar.” Det finns redan i namnet på den grupp i EU-parlamentet som bland andra SD tillhör: Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD).

Avsnitten om just de olika populistpartiernas samverkan på internationell nivå hör till bokens intressantaste, tycker jag. Det finns ingen självklar grupp för dem alla – somliga är ännu grupplösa – och de har långt ifrån alltid lätt att komma överens. Ibland är det viktigt för hemmaopinionen att ta avstånd från partier som anses mer extrema. Ibland är det kanske snarare kommunikationen och förmågan att foga samman stormaktsvisionerna med varandra som brister.

Också partiernas bakgrunder går förstås isär. Somliga har sina rötter i utpräglade extremistmiljöer, andra i radikal liberalism och skattesänkariver och ytterligare några i djup konservatism. Inte sällan förenas personer och idéer från alla möjliga håll, och det är rätt fascinerande hur det kan gå ihop. Inte minst de norska och danska populistpartiernas historia fångar mig i Vi säger vad du tänker – jag var inte ens medveten om att jag inte kände till särskilt mycket om dem.

I andra delar vet jag inte riktigt varför jag ska läsa ännu en bok om de här partierna. Som författaren själv påpekar finns det mängder. Själv vill hon bland annat vara mer lättillgänglig och det är hon kanske delvis, men boken hade behövt korrekturläsas en vända till, och framför allt verkar dispositionen inte riktigt färdig (ett intryck som stärks av att vissa kapitel saknas i innehållsförteckningen). Helhetsintrycket bli därför bitvis rörigt – ibland tänker jag till och med att det är det för att dölja att vi får veta så lite om stora delar av främst Östeuropa – och lever inte alldeles upp till titelns löfte om en europeisk överblick.