Vafan? …tänker jag ett par kapitel in i Järnskallen, efter att vi etablerat att vi befinner oss i Stockholm anno 1917, med världskrig, revolutioner och inbördeskrig som rasar alldeles inpå knuten, året då allt kunde gått åt helvete, året då både konservativa och arbetare gick beväpnade på gatorna och väntade på startskottet för revolutionen, året då man rev upp parkerna för att odla kålrötter. Det är inte det som får mig att dubbelkolla att jag faktiskt precis läste det jag läste, utan att mitt i den här realismen presenterar han en mystisk man som bär en mask med unionsflaggemotiv, som någon jävla Marvelskurk? Jaja, det får väl sin förklaring. Men nudå, här har vi en tänkbar hjältinna, en ung förläst fritänkare som inte vill gifta sig utan vill… dra på sig en maskeradkostym, svinga sig från Gamla Stans tak i ett rep och spöa upp tjuvligor.

Återigen: Vafan?

Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”

Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.

Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.

För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.

Vafan?