För ett tag sen gjorde vi en temasida här på dagensbok.com om de genrer som brukar betecknas som autofiktiva, Att skriva liv. Självbiografiska romaner, självbiografier, biografier, fiktiva biografier och allt vad det är – ofta med luddiga gränser sinsemellan.

Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna kategori. Informationen från förlaget, baksidestexten och själva boken ger intryck av att vara en självbiografisk eller biografisk berättelse. Anne B Ragde, författare till Anne B Ragdes böcker, håller på att förlora sin mor och ser tillbaka på hennes och deras liv tillsammans. På framsidan står det inte desto mindre ”roman”, om än med väldigt små bokstäver.

Man skulle ju kunna tro att vi diskuterat de här genrerna och litteraturens förhållande till verkligheten så pass länge nu att man är luttrad och postmodern så det bara sjunger om det, men tydligen är jag gammaldags nog för att irritera mig lite på det ändå. Det är helt enkelt inte detsamma att bedöma en biografisk skildring som att bedöma en roman.

Skriver man om sitt eller någon annans liv så får man göra det bästa av den berättelse som finns, även om man kan göra det på väldigt många olika sätt. Då kan man inte komma och kräva att intrigen borde varit mer spännande eller att det varit bättre om slutet blivit annorlunda. Då var det ju bara så det var.

Man kan fortfarande vinkla det på olika sätt, välja var berättelsen börjar och slutar, men det går inte att komma som läsare och tycka att det hade varit en bättre bok om den där mamman som dör i cancer hade överlevt. För det gjorde hon ju faktiskt inte.

Mamman som dör i cancer är Anne B Ragdes mamma Birte, född i Danmark och med en djup avsky för sin egen mamma – vilket skildrats, det är ett återkommande tema i den här boken, i romanen Arseniktornet. Den har hon använt, Birte, ”som ett slags visitkort” som hon delat ut till läkare och sköteskor var gång hon blivit sjuk, och nu när Anne vill skriva om henne igen, för det pratar de mycket om, så vill hon veta: ”Och vad har du tänkt kalla mig den här gången?”

”Kalla dig? Du heter ju Birte.”
”Jag hette Birte när du kallade mig Ruby också.”
[---]
”Men när jag skrev Arseniktornet kunde jag inte veta att du senare skulle vilja kännas vid historien. Jag ville skydda dig, det måste du väl förstå.”
”Skydda mig? Nu skrattar jag mig fördärvad!”
”Självklart var det för att skydda dig. Jag blir faktiskt riktigt sårad när du säger så där.”
”Jag skojar bara. Men nu ska jag alltså vara Birte. Ser man på. Men det är faktiskt Birte Solveig. Om sanningen ska fram.”
”Det blir så långt att skriva. Dessutom blir det nog oftast mamma.”
”Jaså. Jag ska vara mamma genom en hel roman. Så det säger du. Jaha.”

Redan i början av romanen ställs frågan om Anne kommer jubla, som Birte gjorde, när hennes mamma är död. Om Birte varit en dålig mamma. Och liksom i förväntan på den där romanintrigen föreställer jag mig att det ska komma fram något hemskt, något hon gjort eller något om vart Annes pappa tagit vägen, men det är mest detta, att Birte velat mer än att bara vara mamma. Att hon velat resa, till exempel.

Missförstå mig rätt nu, Jag har ett täcke i tusen färger är ett underbart porträtt av en mamma, av en människa som drömt om mycket under ganska knappa förhållanden – en återkommande bild är den av lilla Anne som cyklar runt och letat tomglas så att mamma ska kunna köpa jäst och baka – och som när barnen väl är vuxna faktiskt gått sina egna vägar. Där är Ragde lysande, som alltid.

Men om Ragdes romaner brukar ha både de lyhörda personporträtten och ett tydligt driv så får man här nöja sig med i stort sett det förstnämnda. Vilket för all del gör Jag har ett täcke i tusen färger läsvärd, bara kanske inte fullt så mycket som jag hade förväntat mig.