När Winston Churchill hade valts till premiärminister den 10 maj 1940, kände han en djup känsla av lättnad. Detta säger det mesta om hans kapacitet och drivkraft. Han var 65 år gammal, Storbritannien var sedan den 3 september 1939 i krig mot Tyskland. I en av de många böcker Churchill författade, The Second World War, skrev han senare:

Äntligen hade jag mandat att styra på alla nivåer. Det kändes som om jag gick sida vid sida med Ödet, och att hela mitt liv hittills bara varit en förberedelse för denna stund, denna stora prövning.

Det var som om det hade varit förutbestämt att just han skulle vara den, som fanns på plats och som med sin okuvliga vilja, sitt mod och sin styrka skulle leda kampen mot Adolf Hitler och det nazistiska Tysklands arméer. Churchill insåg tidigt att det inte gick att lita på Hitler och varnade för honom i sina tal. Om detta berättar Bengt Liljegren i andra och sista delen av den välskrivna biografin om Winston Churchill. Churchills ”grandiosa självförtroende, handlingskraft och övertalningsförmåga var exakt vad Storbritannien och Europa behövde. Han kunde som ingen annan inspirera sin omgivning” skriver Liljegren.

Bengt Liljegren har i den andra delen av sin biografi en kanske ännu svårare uppgift än i den första. På färre än 200 sidor redogör han för andra världskrigets viktigaste händelser, som det ju skrivits oändligt många böcker om. Han skildrar Churchills offentliga göranden, uttalanden, påverkan och roll, och ger en mångsidig bild av hans personlighet. Därtill kommer Churchills politiska gärning under efterkrigstiden och 1950-talet, då han vid 76 års ålder återigen blev vald till premiärminister. Under denna tid fick han även ta emot Nobelpriset i litteratur. Churchills sista tjugo år, från 1945 och framåt får plats i en femtedel av boken. Det är omöjligt att pressa in allt på ett så relativt begränsat utrymme.

Om man därför efter läsningen inte nöjer sig, utan vill ha ännu mer detaljerad kunskap om Churchills förehavanden bland annat under andra världskriget, utan att just för tillfället läsa ytterligare en bok, kan jag rekommendera dokumentärfilmen Churchills livvakt, som handlar om Walter Thompson och det som hände under de arton år som han arbetade som Churchills livvakt. Dokumentären finns att köpa på fyra DVD:er. Vill man dessutom få en inblick i hur många böcker man skulle kunna läsa om Churchill, om det fanns tillräckligt med tid, så är det bara att klicka på fliken Shop på Churchill Central, den splitternya hemsidan, som jag länkar till här.

Bengt Liljegren tecknar ett mångfasetterat porträtt av Churchill, och visar på hans goda, såväl som hans sämre sidor. Churchills arbetskapacitet var häpnadsväckande, jag har beskrivit denna även i min recension av första delen av biografin. Han var något av en övermänniska. Periodvis kunde han vara sjuklig och mycket trött, men tillfrisknade åter och arbetade energiskt vidare. Han hade en önskan att få saker uträttade, det var en stark drivkraft. För sitt barnbarn Winston, född 1940, berättade han:

Varje kväll innan mitt huvud landar på kudden frågar jag mig själv: Vad har jag åstadkommit idag? Har jag skrivit tillräckligt mycket? Har jag förberett ett tal? Har jag börjat på ett nytt kapitel i en bok? För om jag inte har skapat något konkret skulle det kännas som att gå och lägga sig utan att borsta tänderna.

En av hemligheterna bakom Churchills arbetskapacitet var att han varje dag brukade sova en timme efter middagen. Detta gjorde att han orkade arbeta fram till klockan två på natten eller längre, och att han ändå kunde börja nästa dag mellan klockan åtta och nio på morgonen. Tack vare detta kunde han pressa in en och en halv arbetsdag per dygn. ”Denna vana följde jag under hela kriget och jag rekommenderar den till andra som behöver anstränga sig till det yttersta” skrev han i The Second World War. Kanske inte något att rekommendera vem som helst i detta utbrändhetens tidevarv. Churchill måste ha haft en urstark fysik och ett urstarkt psyke, eftersom han klarade detta höga arbetstempo och den stora press som medföljde hans uppdrag, därtill kom att han rökte många cigarrer och drack mycket alkohol.

Det som bland annat särskilt utmärkte Winston Churchill var hans skicklighet som talare. Han hade ingen talskrivare, utan skrev själv sina tal. Däremot kunde han ta råd av sina medarbetare, och göra omarbetningar. Han la ner mycket tid på sina tal. Enligt en av hans sekreterare krävdes det en timmes förberedelser för en minuts anförande – trettio timmar förberedelser alltså, för en halvtimmes tal. Det blev lysande, högstämd retorik av detta, men också slagfärdig humor. Churchill är känd för att mycket av det han sa, blivit bevingade ord, som lever vidare som klassiska citat. Liljegren inleder varje kapitel i biografin med ett citat av Churchill.

Mycket finns att kommentera och lyfta fram i denna välskrivna, faktaspäckade, spännande och gripande biografi, särskilt alla svåra politiska och militära beslut, som måste fattas under kriget, men det medger inte detta recensionsformat. Främst borde biografin läsas av de som är riktigt unga just nu. Det är ytterst viktigt att ha kunskaper om historia och om enskilda personers agerande. I ett tal Churchill höll 1944, sa han: ”The longer you can look back, the farther you can look forward.”

I morgon, den 24 januari, är det 50 år sedan Winston Churchill avled, 90 år gammal. Se länk här ovan till en artikel i tidningen The Independent om hur han kommer att hedras i sitt hemland.