Så lite tid, så mycket brunbränd hy, smala, långa ben, kastande hår. Han är besatt, fascinerad, och totalt fixerad av skönhet. Han jagar den, åtrår den. Filosoferar kring den.

Varför har jag så ofta varit besatt av flickor som endast får mig att må dåligt? Varför är jag så fixerad av Hanna? Svaret är enkelt. De är alltid ovanligt vackra. Jag har inget skydd mot skönhet. Jag har inget försvar mot dess överhöghet över förnuftet. När jag blir kär spelar ingenting annat någon roll.

I Passera denna natt, har Johan Kinde nått botten. Djupt deprimerad och balanserande på självmordets rand, funderar och rannsakar han sig själv och sitt liv. Barndomen, pappans sjukdom, sin karriär som sångare i Lustans Lakejer och framförallt; flickorna, deras kroppar och sex. Han har haft mycket sex. Extremt mycket. Alkohol, droger och sex. Orgier. Allt vill han ha och mer.

MÅTTLÖSHET. Det var min paroll. Jag var alltid sugen på mer. Salt eller sött, synd eller saliggörelse-det fanns alltid någon smak eller känsla som kontrasterade med den jag kände för tillfället och det var alltid den jag ville åt. Om det så var sex eller alkohol eller mat eller underhållning, eller-i mindre utsträckning-droger. Det fanns inget jag gillade bättre än att äta mig mätt, släcka min törst eller stilla min lust. Jag konsumerade allt och jag konsumerade mycket.

Ungefär så håller det på. Att han lider av bipolär sjukdom, men vägrar ta mediciner får vi veta. Det är bra och viktigt att våga skriva om psykisk ohälsa. I det avseendet hyser jag har stor respekt för Johan Kindes skrivande. Men. Angeläget ämne gör ingen bok allena… Boken går i stå. Det trampas på samma ställe. Berättandet faller på sin stilistiska tafflighet. (Ironiskt nog). Det tröttsamma tuggandet om jakten på skönhet känns pubertal, väldigt tråkig och blir enformig. Jag får lite vibbar av tonårstidens Mina Vänner-bok och hubba-bubba. Allt står stilla. Stagnerat och utan utveckling når han en insikt till slut. Det var väl bra.