Vid den här tiden för ungefär 30 år sedan satt jag troligtvis i mitt pojkrum och spelade motorcykelspel på min  Julklappsdator, en Commodore 64. Det hade tagit mycket tjat för att min mamma skulle ge med sig och faktiskt köpa mig denna oerhört dyra (och ganska onödiga) manick, men jag tror inte att jag någonsin har blivit så glad över en julklapp som det året.

Att nu läsa Generation 64 var för mig som att äta en något otymplig Madeleinekaka. Plötsligt minns jag hur mitt rum såg ut, hur datorn luktade när den var igång (varm el), hur motorcykelspelet lät (irriterande, som en trasig symaskin).

Den julen (1985 tror jag) var mitt rum samlingspunkten, mina kusiner, min lillebror, min gudfar, alla häpnade över den nya hemdatorn och möjligheten att spela ”arkadspel” hemma i radhuset. Fortfarande minns jag de relativt primitiva spelen till Commodore 64 som roligare att spela än de flesta moderna tv-spelen.

Jag använde nästan uteslutande min 64 som spelmaskin även om jag ibland skrev nån enstaka liten basic-snutt (basic var 64:ans programmeringsspråk), som fyllde hela skärmen med mitt namn eller något liknande. Man kunde köpa tidningar med programkod man själv kunde skriva in i datorn, massor av sidor med kod skulle i så fall knackas in för hand, missade man något litet tecken så gick allt åt pipan. Jag var mycket loj redan i tidig ålder så att spela spel var mycket mer tillfredsställande för mig än att försöka lista ut hur min dator verkligen fungerade.

Jag hade aldrig nån diskettstation till min 64 utan använde bara kassetter och Commodores kassettstation. Dessa bandspelare var ofta glappa och för att ladda in spel fick jag ibland lägga hela min tyngd på kassettluckan samtidigt som jag med en liten skruvmejsel finjusterade bandspelarens tonhuvud.

På Leksakshuset i Gävle fanns spelkassetter med (åtminstone på omslagen) häpnadsväckande grafik och innehåll. Dessa spel kostade på den tiden en för mig mindre förmögenhet (omkring 150 kronor), så att jag och mina vänner bytte kassetter fulla av kopierade spel med varann var en självklarhet för oss och vår spelkultur. Vi var 11-12 år och kände  inte till begrepp som copyright, att byta kassetter med gratisspel med varann såg vi bara som praktiskt och naturligt. Troligtvis speglas detta numera i min generations syn på nedladdning av film och musik.. även om jag numera är mer kluven till att stjäla kultur än jag var då.

Men boken då, hur var det med den tänker du kanske nu.. Jo, den är inte bara en promenad längs minnenas boulevard, utan också faktiskt fylld med information jag inte kände till.

De Commodore 64 entusiaster som är med och minns i den här boken var uppenbarligen redan då långt mer avancerade i sitt datoranvändande än jag någonsin blev. De knäckte spel, programmerade egna musikprogram, gjorde pixelkonst och allt möjligt annat kreativt.

Jag tycker att det är både spännande och intressant att nu plötslig inse att de flesta kassetter med kopierade spel jag och mina vänner bytte med varann hade knäckts och kopierats i Sverige, det förstod vi (eller åtminstone jag) aldrig på den tiden. Många av de namn jag känner igen från introt till de crackade spelen visar sig nu ha varit svenska tonåringar. Märkligt, plötsligt ter sig världen annorlunda och både större och mindre än jag någonsin anat.

Att det fortfarande finns människor som gör konst och musik på dessa gamla datorer är både rörande och uppfriskande. Att de tonåringar som då tog reda på hur dessa maskiner verkligen fungerade, lärde sig sin programmering och förstod maskinens möjligheter numera tycks vara framgångsrika it-entreprenörer grämer latmasken i mig en smula.

Jag kan rekommendera en genomläsning om du som jag en gång i tidernas begynnelse varit en lycklig ägare av en splitterny Commodore 64. Nu ska jag leta reda på en 64-emulator på nätet och spela lite barndomsminnen..