Pappersväxten handlar om Edgar, en pojke som är för sig själv i världen. I skolan öppnar han munnen men det han säger hörs inte, och hans tankar har svårt att få fäste under det låga taket. Hemma antecknar han saker i sina böcker och studerar insekter som han samlar på.

Edgar finns där på boksidorna, i den tankfulla gestalt Josefin Sundqvist gett honom, men man kan också lätt föreställa sig honom i verkligheten. Drömmaren i klassrummet, det gåtfulla, tysta, egna barnet som omgivningen lätt antingen glömmer av eller inte förstår sig på. Han har också själv en slutenhet i bilderna som sedan alltmer släpper: det visar sig nämligen finnas andra som Edgar. Vägen till dem finner han med hjälp av en växt som likt bönstjälken i sagan växer sig allt högre och som Edgar klättrar upp på för att finna ett hus och en vän uppe på taket till hans eget hus. Där finns den, tankefriheten som han letat efter. Där finns självklarheten i att vara som Edgar är.

Det magiska inslaget kan läsas som just magiskt, och berättelsen blir då en saga där vissa barn kan hitta vägen till en annan värld genom frön som de får av nattflygande ugglor. Men det går förstås också att se växten som en symbol för fantasin, inte minst eftersom boken är full av Edgars teckningar, ofta avbildande just växter och hus, och växter som bryter igenom husens tak och fönster, som öppnar upp mot världen. Som vuxen läsare ger boken många möjligheter att fundera över sådana här betydelser. Att titelns växt är gjord av papper kan till exempel ses som en ledtråd till att den är sprungen lika mycket ur papper och penna som ur det frö som texten berättar om. Det är heller inte svårt att tänka sig hur författaren själv, likt Edgar, suttit vid sitt skrivbord och sett berättelsen växa fram i form av just en pappersväxt, då som ett mycket vackert ord för bok.

Pappersväxten är en komplex bok, och jag tänker att man nog ska vara ett ganska stort barn för att uppskatta dess gåtfullhet fullt ut. Känslan som Josefin Sundqvist beskriver är dock ålderslös: ensamheten i att inte veta var man hör hemma, lyckan i att upptäcka att det finns andra som liknar en själv.