Den mediokra och smått alkoholiserade, men vackra, journalisten Camille tvingas återvända till sin uppväxts håla i Mellanvästern för ett reportage om en mördad och en försvunnen flicka. Hon våndas över återvändandet och särskilt inför att återse sin mor och träffa sin närmast okända lillasyster. Så långt låter det klichéartat, som vilken annan amerikansk deckare som helst. Men Vassa föremål är mer än det.

Camille är något så ovanligt som en hjältinna med självskadeproblematik. Hon har skurit in ord i huden, så många att det enda ärrfria området på hennes kropp är en bit på ryggen dit hon inte nått. Flynn beskriver skickligt Camilles äckel inför sin kropp, men också ögonblick då hon längtar efter att sätta kniven mot huden. Hon beskriver också ögonblick då Camille accepterar hur hon ser ut, hur hon låter andra se hennes kropp. Det är ett svårt ämne att skriva om, självskadebeteende, och Flynn hanterar det med bravur. Som en passage där Camille pratar med sin syster Amma och avundsjukt betraktar hennes ärrfria kropp: ”Jag kunde inte slita ögonen från hennes hud, den var så len och gyllenbrun, som varm glass”.

Flynn beskriver hålan på ett tämligen klyschigt sätt. Cheerleaders som aldrig tog sig bort från stan och i vuxen ålder träffas en gång i veckan för att beklaga sig och samtidigt bekräfta sina liv: ”jag tror att en viss del av ens hjärta inte kan fungera om man inte fått barn. Att det kommer att vara avstängt för alltid”. Football-killar som roade sig med att utföra sexuella övergrepp under sin skoltid och som sedan arbetar på ortens svinfarm och dricker öl på något av de lokala vattenhålen. Småstadsmentaliteten är viktig för berättelsen, men ibland blir den lite väl slentrianbeskriven.

Vassa föremål är oerhört spännande. Både familjeintrigerna och kriminalfallet har ett stort driv och när dessa båda spänningsfält vävs ihop är det nästan så att man ryser av obehag.

”Ja, jag tror att hon är sjuk och jag tror att det hon lider av är smittsamt”, viskade Jackie och hennes händer skakade så isen klingade i glaset. ”Och jag tror att det är dags för dig att dra, lilla gumsan.”

Kriminalromaner är svåra att skriva om eftersom man inte vill avslöja några spänningselement, eller vem mördaren är. Dock är det ofta i spänningselementen som det intressanta ligger. Vassa föremål är en bladvändare, en roman om mörka familjehemligheter och barnamord, en roman som väcker frågor om ansvar och vad en förövare är. Perfekt att kura med i höstmörkret.