Det börjar med en scen från februari 2009. En ung familj väcks brutalt mitt i natten av att en molotovcocktail kastas in i deras hus. Pappan rusar ut från det brinnande huset för att sätta sin fyraårige son i säkerhet, men utanför dörren väntar någon med hagelgevär. De båda skjuts till döds och ytterligare ett barn blir svårt skottskadat. Ändå vill polisen inte ens öppna en mordutredning. Kulhålen i kropparna anser de kommer från spikar i nedfallande bjälkar, och branden har förmodligen startat genom en olaglig elanslutning.

Varför? Ja, familjen är ju romer. Attacken mot dem var en i en hel rad attentat mot slumpvis utvalda romer, utförda av en utbrytargrupp från numera förbjudna Ungerska gardet, kopplade till det fascistiska partiet Jobbik, som vid valet i våras fick drygt 20 procent av rösterna. Och det där med ”numera förbjudna” behöver man inte ta så hårt på. Det ser bra ut på papper, att plocka fram vid internationell kritik, men det finns gott om andra, liknande organisationer med samma agenda. Nya ungerska gardet, till exempel.

Grejen är att journalisten Gabriel Byström öppnar sin bok Tystnadens triumf med den där mordscenen med koppling till Jobbik – och därefter konstaterar han att Jobbik, det förmodligen mest beryktade partiet utomlands, inte ens är det största problemet. För det är inte Jobbik som har makten, även om de tycks fungera som den mest livskraftiga konkurrenten till regerande Fidesz.

Fidesz beskrivs av statsvetare som stående till höger om Sverigedemokraterna. De fick vid valet 2010 två tredjedelar av rösterna, vilket gav dem den kvalificerade majoritet som behövs för att göra om grundlagar och bland mycket annat se till att få lika stor majoritet i årets val. Genom att göra om valsystemet behåller man tvåtredjedelsmajoriteten, trots att man 2014 faktiskt fick under hälften av rösterna. Dessutom har man infört dubbla medborgarskap för ungrare som sedan Trianonfördraget 1920 hamnat utanför Ungerns gränser (ja, drömmen om Storungern är i hög grad levande), och för dessa har det inte bara blivit betydligt lättare att rösta än för andra utlandsungrare – de som röstar gör det till 95 procent på Fidesz.

Byströms bok är som en katalog över en enormt skrämmande utveckling. Eller, det beror förstås på var man står politiskt. Högerextremister i Europa följer ju Ungern med både intresse och entusiasm, men också kollegorna i EU-partigruppen EPP, där svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, gör sitt för att dämpa kritiken. Inte minst den före detta sverigedemokraten Erik Almqvist, som efter järnrörsskandalen utvandrat till Ungern, rapporterar förnöjt därifrån. Så visst kan man också tolka Fidesz framgångar som en grundkurs i hur man behåller makten, vänder samhällsgrupper mot varandra, omtolkar det förflutna och systematiskt tystar oppositionen.

Byström skildrar det i alla fall konkret och levande, inte minst genom ett rikligt intervjumaterial med politiker, journalister och vanliga medborgare. Att jag däremot inte faller pladask för hans språk, utan hakar upp mig särskilt på meningsbyggnaden, känns som en liten invändning i sammanhanget. Tystnadens triumf är en ofta läskig, hela tiden angelägen lägesrapport.