Juventud Sin Futuro, ”Ungdom utan framtid”, kallar sig ett nätverk av unga spanjorer. Deras paroll lyder ”Utan hus, utan jobb, utan pension, utan rädsla”. ”Utan hopp” står det på skyltar i Israel. ”1968: hoppets år, 2008: hopplöshetens år”, har någon klottrat i Grekland. Hur botar man hopplöshet?

Kanske genom att få känna sig som del av något större?

2011 var inte bara startåret för den arabiska våren, ”de indignerades” protester i Sydeuropa och året då Occupy Wall Street spreds sig till att bli, tja, Occupy lite allt möjligt. Det var också året då amerikanska Times valde ”demonstranten” till årets personlighet. I brittiska The Guardian gick samma titel till den chilenska studentledaren Camila Vallejo och i The Times till den tunisiska grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi, vars självmord blev startskottet för den arabiska våren.

2011 är också utgångspunkten för Natacha López och Mårten Björks reportagebok Utan framtid. Protester i den globala krisens spår. Det är en bok som är ganska svår att sammanfatta. Författarna har rest runt och intervjuat aktivister i en rad länder och rörelser, och det är inte precis några enhetliga rörelser vi pratar om. Snarare har de ofta gjort det till sin grej att inte vilja slå fast några program eller utnämna några ledare.

För att inte tala om det kontroversiella i att placera in sig på den traditionella politiska skalan, vilket är en aspekt jag själv har minst sagt svårt att förstå. Med tanke på att det man protesterar emot, om man nu törs generalisera, ofta är storkapitalets framfart, företag framför människor och den sneda fördelningspolitiken. ”Vi är de 99 procenten” hör ju trots allt till de vanligare slagorden.

Fast för många är det viktigt att ta avstånd från hela det politiska etablissemanget, höger-vänster-skalan och till och med den representativa demokratin i sig. För inte verkar väl politikerna verkligen representera sina väljares intressen?

Det finns också röster som är skeptiska till den inställningen. ”Det finns en kritik mot ledarskap som utgår från en extremt individualistisk position”, säger Francisco Figueroa i Chile, ”’ingen kan representera mig, för jag är så annorlunda och speciell´”. Stav Shaffir var en ledande figur i israeliska demonstrationer sommaren 2011 och sitter numera i parlamentet för Arbetarpartiet:

Vi tog över städernas parker och torg, men viktiga beslut fattas inte på bänkar längs med lummiga boulevarder. De fattas i maktens korridorer som vår generation undviker att beträda. Ansvaret som vi tog på oss under sommaren måste vidgas bortom gatan.

Nej, aktivisterna i Utan framtid talar inte precis med en röst, men de får komma till tals, och de hämtar inspiration från varandra. Tara Jill i Occupy New Orleans vill inte kalla rörelsen ledarlös så mycket som ”ledarfull”. Och det händer saker.

UK Uncut protesterar till exempel mot Starbucks skatteplanering genom att tillfälligt förvandla deras kaféer till skyddsboenden, härbärgen eller daghem – verksamheter deras uteblivna skattepengar borde varit med och finansierat. Den amerikanska kören Tax dodgers, ”Skattesmitarna”, sjunger om varför de, till skillnad från de fattiga, förtjänar att räddas av staten när deras banker och företag krisar. Take back the land ockuperar vräkningshotade bostäder och i Chile zombiedansar hundratals studenter till Michael Jacksons ”Thriller” utanför presidentpalatsen i protest mot en utbildningspolitik som hotar att göra dem till just zombies.

Hur botar man hopplöshet? Kanske genom att få känna sig som del av något större?