Människor och djur, djur och människor, död och levande, kön och kropp, offer och förövare. Att norska Kristin Berget strävar efter att lösa upp invanda förställningar om uppdelning gick att ana redan i hennes förra diktsamling, Der Ganze Weg.

”Kroppen är också ett hus/ där rovdjur samlas” skrev Berget. Och ”Offerplatsen är bara tiden synlig på ett annat sätt”.
I nya boken Hennes ansikte fortsätter hon denna strävan. I stället för staden som skådeplats befinner sig diktjaget nu i skogen, i ett hus där geväret står redo vid ytterdörren inför den kommande jakten. Döden är närvarande, men inte som en självklar slutstation. I stället är dess självklara närvaro vara ett uttryck för den längtan efter upplösning som jag nämnde tidigare: ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/ är tydligare än den mellan liv och död.”

Lika närvarande som diffus är också en tilltalad hon. Hon – som vid något tillfälle omskrivs som Nathalie. Hon är älskande eller syster till jaget lika mycket som tilltänkt föremål för jakten: ”Hon är den gemensamma historien/ jag försöker älska eller offra”. Jaget skiftar också roll och är på en gång både offer och förövare, såväl djur som jägare. I Bergets diktvärld tycks inte heller dikotomin djur – människa någonsin ha varit en självklarhet. Det handlar lika mycket om djurblivande som om en upptäckt där jaget får upp ögonen för både människans anatomi och förhållningssätt till naturen.

Under slakten märker jag
Den mänskliga anatomin är

påtaglig
Den sköra hinnan runt inälvorna
eller den sköra hinnan över musklerna
under pälsen huden

Märker att jag mimar böner när jag går ut med djuret
Märker att jag råmar i sömnen

Samtidigt uppgår jaget i skogen, skogen i huset, huset i veden etc. Det döda reser sig och lever. Offerplatsen från Der Ganze Weg återkommer: ”Massgraven ropar/ Allt detta är patriarkat” och ”Envar dödar den hon älskar mest/ men inte alla dör”. Offret reser sig, vägrar kallas offer. Som om Berget ville säga att benämningen offer är lika patriarkal, lika mycket våld som själva dödandet. Ett dödsoffer kan förvisso aldrig bli levande, men vi kan låta bli att försätta levande varelser i förutbestämda positioner som offer. Offret kan också vara den som utsätter. Berget: ”Ingen här har inte ansikte”.

Hennes ansikte är på många sätt en fortsättning på Der Ganze Weg, men rent språkligt och bildmässigt är den mer sammanhållen och stram. Läsningen måste ske långsamt för att nyanser som läggs till den upplösande helheten ska framträda. Jag kan ibland sakna det flackande perspektivet från Bergets tidigare diktning. Det som inte söker sig till en förklarande helhet, utan bara finns i dikten som en trasig reva. ”Det finns ingen poesi där det inte finns misstag” skrev den amerikanska och creekindianska poeten Joy Harjo, en gång – och det är en känsla och ofta uppkommer i Kristin Bergets dikter. Men i Hennes ansikte uppstår detta trasiga mycket mer i tematiken än i språket. Den kan både läsas feministiskt och som en kritik mot människans självbestämda överlägsenhet gentemot andra arter.

Upplösning är ju vad poesin måste sträva efter och Berget gör det skickligt, på ett sätt som får läsaren osäker och tankfull. Inga plakat, inga förutbestämda roller:

Ser jag hennes ansikte i mitt
Bara hennes ansikte

Ett ansikte rymmer mer än det synliga.