Det är 1920-talets Amerika och 15-åriga Hattie Shepherd lämnar söderns Georgia och flyttar till Philadelphia med hopp om ett bättre liv. Bland det första Hattie ser i den nya staden är hur en mörkhyad kvinna köper blommor av en vit man, och när kvinnan betalat mannen råkar hon stöta till några vaser. Tillsammans med blommorna faller vaserna ned på trottoaren. Hattie står blickstilla och väntar på explosionen som hon säkert vet ska komma, men försäljaren böjer sig ner, plockar upp blommorna, kvinnan ber om ursäkt och därefter fortsätter livet som vanligt. Som vanligt för alla utom Hattie: hon har fått se något hon aldrig sett förut. För Hattie blir det här en vändning hon aldrig hade väntat sig när hon tillsammans med sin mamma och systrar flyr Georgia efter att Hatties pappa blivit mördad på grund av sin hudfärg. Hattie står kvar och tittar, betraktar. Hon förundras över hur människor, mörka och ljusa, delar på trottoaren, hur ingen slår ner blicken i backen eller kliver ner i rännstenen för att släppa fram den vita mannen. Där och då bestämmer sig Hattie för att aldrig åka tillbaka till södern med dess Jim Crow-lagar.

Originaltiteln till Ayana Mathis bok är The Twelve Tribes of Hattie och något liknande skulle passa bättre än den svenska översättningen Hatties liv. Jag klev in i läsningen med en tro om att få läsa om Hattie, om en mörkhyad kvinnas kamp, och det får jag till viss del, men historien är presenterad i novelliknande form genom hennes barn och barnbarn. 12 öden radas upp med en gemensam nämnare: Hattie. Genom de olika kapitlen tar vi oss fram genom hennes liv, hela tiden med känslan av att snart kommer det en vändning för familjen, snart hittar Hattie den där lyckan hon trodde sig vara så nära där på trottoaren när hon tog sina första steg i den nya staden. Men Hatties liv vill något annat och bilden av henne blir något otydlig.

”Hattie överväldigades av lönlöshet – här hade hon kämpat dygnet runt för att rädda sina barn och så hamnade hon i ett likadant badrum som sitt eget, tillsammans med en kvinna som visste lika lite som hon själv vad man skulle ta sig till med de sjuka barnen”.

Mathis språk bygger upp scenarion där hopplösheten och orättvisorna värker i bröstet och hennes berättarstil är trovärdig och ger ett särskilt grepp och en särskild effekt, men stundtals blir det lite rörigt. Att varje barn har sin röst och sitt sätt att se på sin mamma gör berättelsen uppstyckad. De kapitel där Hattie verkligen får träda fram är de som handlar om hennes riktigt små barn som själva inte kan prata, och det är Hatties röst jag saknar när bokens sista blad är vänt. Vem var egentligen Hattie? Vad tyckte och tänkte hon? Hur gick det egentligen för henne?

Boken lämnar en också med en önskan om att få läsa mer om flera av Hatties söner och döttrar, vars öden man bara fått en kort inblick i. Det är många trådar som rullas ut men som klipps av innan man riktigt vet vad som hände.

Hatties liv är en historieskildring om mörkhyades förhållanden och levnadsvillkor i USA under de 55 år man får följa med. Boken är en plats där svåra frågor problematiseras och diskuteras på ett ganska enkelt sätt, utan att stereotypisera det hela och koppla personernas misstag till deras hudfärg. Det handlar om en mor som vill förbereda sina barn för den hårda värld de lever i. Hatties liv är ett pussel där författaren långsamt lägger fram en bild av en kämpande kvinna. Ett pussel med blandade bitar från olika tider, olika öden, olika val. Men den slutliga bilden är lite för oklar, lite för färglös, eller som att det fattas några bitar.