I Montparnasse i Paris vandrar en man omkring med en svart skrivbok. I den finns minnesanteckningar från hans ungdom, från en tid då han under en kort period vistades bland identitetstjuvar och intellektuella på de nattöppna kaféerna i stadsdelen. Uppviglare kanske. Eventuellt rent av kriminella. Exakt hur det är med den saken får vi aldrig veta, eftersom Jean då han försöker förstå vad som verkligen hände, själv står kvar med fler frågor än svar. Vad vi vet är att det funnits en ung kvinna i vilken Jean förälskat sig, men varken vi eller berättarjaget vet egentligen vem hon var eller vart hon tog vägen. Vi vet också att någon har skjutits ihjäl. Men vem? Och av vem? Och på vilket sätt var den unga kvinnan inblandad? Och vad innebär det för berättarjagets egen skuld till dödsfallet?

Modiano lyckas skriva fram två parallella liv, parallella personer, inuti en och samma karaktär. Det är den gamle mannen som minns sitt ungdomsjag utifrån de lösryckta anteckningarna – adresser, klockslag, namn, beskrivningar av platser. Han försöker förstå den han var då, en annan person än den åren gjort honom till. Och för att förstå det, och vad det var han egentligen var med om då, återvänder han till de miljöer allt utspelade sig i.

Jag tänker ibland på att städer kan bära på parallella liv i form av minnen. Göteborg, som min hemstad, existerar vid sidan av ett annat Göteborg. Ett som jag besökt under olika perioder i livet, och som därför bär på helt andra minnen. Jag har, som alla andra, ett visst rörelsemönster i staden jag bor. Vissa fixpunkter som bildar navet i min tillvaro, rent geografiskt. Järntorget. Hisingen. Kortedala. Det är där jag rör mig och det jag associerar med Göteborg. Idag. Men samtidigt ligger det där andra Göteborg, minnena av mitt tidigare liv, latent just i utkanten hela tiden. Det kan räcka att ta en spårvagn till en stadsdel jag sällan befinner mig i för att jag plötsligt ska kastas tillbaka i tiden. Minnas händelser. Vad jag hade på mig en viss dag. Komma att tänka på en låt jag inte hört på flera år. Och jag kan ibland se den där 17-, 20- eller 26-åriga tjejen som jag var då inom mig.

Just detta är vad Jean låter sig svepas med av i Nätternas gräs. Lågmält men koncentrerat rullas minnena upp för så väl oss som honom. Och det börjar alltid med en plats. Ett återbesök rent fysiskt, som låter alla sinnen bidra till att spola tillbaka tiden. En Madeleinekaka för hela kroppen. Miljöbeskrivningarna innebär att det blir mycket Parisromantik, och det är något jag personligen tycker om. Jag dras gärna med på en nattlig promenad längs stadens gator, och iakttar människorna på kaféerna och restaurangerna. De parisiska nattfjärilarna.

När jag återkallar vissa stunder i mitt liv stiger verser upp till minnets yta, och jag söker ofta efter namnet på diktaren. Kaféet vid Place Monge om kvällen är för mig förknippad med följande versrad: Les griffes pointues d’un caniche frappant les dalles de la nuit, En pudels vassa klor rasslar mot nattens stenläggning…

Modiano är, på ett sätt som jag förknippar med flera andra franska författare, omsorgsfull med varje formulering. Nätternas gräs är 137 sidor, och jag får känslan av att inte ett överflödigt ord finns där. Och inte heller fattas något. Det är perfekt så. Som om historien krävde just denna ordmängd och inget annat. På samma sätt som jag känner när jag läser Marguerite Duras, Françoise Sagan eller Nina Bouraoui. Poetisk och koncentrerad prosa. Författarkonst. Ordkonst.