År 1900 föds Lasarus Lindt. Han är ett geni. En udda fågel som dyker upp i Moskvas akademiska kretsar 1918 och som genom sitt skarpa intellekt, och trots sitt egensinne, så småningom blir en av Sovjetunionens ledande atomfysiker. Lindt åtnjuter alla förmåner det innebär då man är oumbärlig för staten och lever ett liv skilt från fattigdom, hunger, ransoner och brödköer. Däremot kommer han under sitt långa liv aldrig att bemästra kärleken på samma sätt som fysiken, och Lasarus kvinnor skildrar tre kvinnor ur olika generationer som alla finns i hans liv på något sätt, men som alla på sitt eget vis undflyr honom.

Stepnova skriver svulstigt, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det här en släktkrönika där författaren omsorgsfullt lindar in läsaren i miljöer, dofter och smaker, och där karaktärerna beskrivs in i minsta detalj. Texten luktar kokt potatis, vodka och torkad fisk. Bostäderna är dragiga och kläderna stela och alldeles för kalla. Det är rått och hårt, både de yttre förutsättningarna och de människor som försöker leva sina liv inom dem. Människor slåss, anger varandra, och försvinner. Men mest av allt super de.

Nikolajitj kom ursprungligen från ett litet samhälle vid namn Elban och vilka associationer denna klangrika toponym än väcker i ert medvetande kommer de oundvikligen att blekna i jämförelse med den faktiska verklighet vår hjälte föddes till, utan att vara utrustad med vare sig förnuft eller talang, samvete eller skam, ja inte ens med en mamma, ty så snart hon skänkt sin son detta andefattiga liv, dog hon utan att ens lämna några minnen efter sig. Och inte dog hon av sjukdom, nej då, utan av hejdlöst supande. I Elban drack nämligen alla som kunde och resten satt sysslolösa på bakgårdarna. Det var inget litet samhälle och det var en riktig plåga att leva på den där platsen, smockfull av illvilliga kärringar, illvilliga hundar och illvilliga vindar som tjöt året runt, sopade gatorna rena, skakade liv i slöa fotgängare och blåste stora dammoln av korn och vete rakt upp i himlen.

Lasarus första kärlek Marusija är trettio år äldre än honom, och dessutom gift med hans bästa vän och mentor. Det är en kärlek som Lasarus håller för sig själv, men som blir måttstock för alla senare relationer i hans liv. För att inte säga att Marusija blir måttstock för alla kvinnor. Och ingen kan under merparten av hans liv mäta sig med henne.

Förrän han, långt efter Marusijas död och som en redan gammal man, möter den unga Galina. En flicka som i både utseende och sätt påminner Lasarus Lindt om den kvinna han alltid beundrat. Lasarus faller pladask, något som uppmärksammas bland människorna i hans omgivning. Bland annat av den person som fungerar både som vetenskapsmannens assistent och spion från Folkkommisariatet för inrikes ärenden. Denne Nikolajitj, från citatet ovan, har order om att ge Lasarus allt han önskar, och han ger honom Galina.

Hur då? Jo, genom att skrämma henne med hot om förföljelse och straff för hennes familj om hon inte överger både dem och den unge man hon älskar, och istället gifter sig med den mer än dubbelt så gamle och för henne okände Lasarus Lindt. Galina är därmed förlorad för honom från allra första början. Den glada, blonda flickan som påminde honom så om Marusija är redan borta när de gifter sig. Galina förvandlar sig istället medvetet till en iskall matrona, en lyxtörstande rikemanshustru, allt för att aldrig mer behöva känna sorgen över att förlora någon.

1980, 80 år efter Lasarus egen födelse, föds så Lidotjka – hans och Galinas enda barnbarn. Då hon blir föräldralös tvingas den numer skräckinjagande Galina att ta sig an flickan, även om hon aldrig lyckas känna ens tillgivenhet för barnet. Lidotjka växer upp utan kärlek vilket gör henne kuvad och oförmögen att säga nej till någonting. Man upptäcker att hon har talang och placerar henne i de strängaste balettskolorna, och trots att hon hatar varje sekund av dansandet så tvingar hon sig till att bli en av de duktigaste eleverna på skolan. Asocial. Hungrig. Totalt inställd på att pressa sin kropp till gränsen, enbart för att andra säger åt henne att göra det.

Försök att stå på tå, rak i ryggen och med händerna längs med sidorna samtidigt som du tvingas höra hur obetydlig du är – du är ju fullkomligt hopplös, ett värdelöst missfoster, jag vill inte se några hösäckar här, sträck på dig, upp med hälen, hälen ska upp säger jag ju! Ni får en pisksnärt över vaderna, en örfil på kinden, ni faller in i rytmen, drar in magen och stjärten samtidigt, föreställ er de små barnen då de springer nerför balettskolans trappa i en förtjusande och högröstad skara – vad tänker de på? – beakta allt som de frivilligt har sagt nej till i livet – pirogerna, godnattsagorna, vänskapen, den första kärleken, pannbiff med stekt potatis, tilliten till de vuxna, till jämnåriga, till sig själva. Lägg i den andra vågskålen detta enda – att få springa ut på scenen och göra en djup, utstuderad och sirlig bugning inför publiken.
Gör ert val.
Ångra det aldrig.
Nu vet ni vad det innebär att dansa balett.

Lasarus kvinnor är en till viss del enorm historia. Den spänner över nästan hundra år, och den berättar genom de enskilda livsödena även en historia om Ryssland/Sovjetunionen och de stora omvälvningar detta samhälle genomlevde under 1900-talet. Det är en historia om hur människor försöker överleva när de står maktlösa inför sina egna liv, när yttre omständigheter – politik, svält, krig – sätter ramarna för tillvaron och hur de försöker hitta ett sätt att leva inom dessa ramar. Det är också en historia om kärlek – om platonisk kärlek, förlorad kärlek och brist på kärlek. Allt inlindat i varv efter varv av doftande piroger, av nysnö knarrande fotsteg och tröstande musikstycken. Och vodka då. Det är en bok att läsa långsamt så att varje beskrivning får ta plats. För det är som sagt svulstigt. På ett bra sätt.