”Att inte ha hopp är dödligt”

Till en början blir jag lite orolig över en del formuleringar i den här debutromanen. Jag skriver hårda ord som kvasifilosofiskt och sätter ett frågetecken bakom dem i mitt anteckningsblock. Men när meningen ”Livet är för kort.” dyker upp ungefär halvvägs in i romanen har jag för länge sen strukit över dessa hårda ord jag använt för det som, lösryckt ur sitt sammanhang, kan se banalt ut enbart vid en första anblick. Ja, livet är för kort, och Amanda Sandström lyckas gestalta denna känsla på ett oerhört bra sätt. Jag tycker det är befriande med den direkthet och den undersökning av en ung människas inre som är lika delar fylld av sorg efter sin bästa väns självmord som den är av livsglädje och wanderlust.

Sandströms huvudperson Alva inser att hon inte vill bli gammal i Sundbyberg och bryter upp. Hon flyger till Nice för att söka en dröm om något annat. Hon är 21 år och hamnar på ett salsaställe som till en början inte alls verkar ha någon salsa, bara det hårda och otacksamma serviceyrkets alla nackdelar som kränkande män och skrikande barn på sightseeingtåg utanför. Jag gillar hur äventyret beskrivs både storögt och romantiskt men på samma gång inte utelämnar praktiska motgångar. Svårigheten i att få ett hotellrum blandas med obehagliga chefer som vill ligga med en och har märkliga vanföreställningar om robotar. Detta varvas med skildringar av oväntade möten och fester och namn på restauranger och barer och låtar som Alva lyssnar på och böcker hon läser. Rolling Stones och Dalai Llama. Allting ges samma uppmärksamhet och värde. Det känns autentiskt och väldigt välavvägt. De mer poetiska styckena slår inte över tack vare de väldigt konkreta skildringarna av de udda människor hon möter.

Det känns äventyrligt som en Cirkus Miramar-låt från 90-talet och snyggt och melankoliskt kärlekstörstande som en karaktär i en tidig Per Hagman-roman.

”Folk sa emellanåt att jag var vacker. Jag hade fått för mig att det många gånger berodde på brist på samtalsämnen.”

Alva dansar salsa, serverar drinkar i en bar, serverar restauranggäster och träffar så småningom Leia som hon blir kär i. Förutom att jag bläddrar snabbt för att se hur deras kärlek ska utvecklas så är jag generellt sett oerhört svag för kärlekshistorier som bryter heteronormen. Extra mycket älskar jag att det inte görs någon större grej av det heller, det är snyggt gjort och det är bra att det kommer böcker som kompletterar komma-ut-genren.

Det är alltså inte bara vad en författare säger utan också hur. Och Amanda Sandström har lyckats skriva en bok som är lika storögt poetisk och direkt som en Noicelåt från 1980 som jag brukade ha på repeat när jag var yngre: ”Du, du lever bara en gång och den gången är nu. Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du.”