Det är en massiv bok Hemligheternas rike och det är inte utan motstånd som jag börjar läsa. En 600 sidor tjock tegelsten inger alltid respekt hos mig, men jag hade inte behövt oroa mig – Hemligheternas rike är driven från första sidan. Motståndet mot de 600 sidorna byts snabbt ut mot oron att de ska ta slut.

Vi träffar drottning Bitterblue som tagit över tronen efter sin dödade pappa Leck som drivit kungadömet med våld. Han hade olika färg på ögonen, en särling, och hans gåva var att kunna ta över andra människors medvetanden. Han fick sina undersåtar att utföra de hemskaste handlingar och efteråt minns de knappt någonting. Hemligheterna är många och glömskan stor i det Monsea som Bitterblue försöker styra, det är mycket som inte står rätt till och ju mer hon får reda på desto fler frågetecken uppdagas. Det är först när hon börjar smyga ut om nätterna för att med egna ögon se sitt kungadöme som hon möter sanningssökarna och kan börja reparera de skador som hennes far har orsakat.

Kristin Cashore är trogen den värld som hon har skapat i serien om De utvalda. I Hemligheternas rike får vi återigen träffa Katsa som den första boken i serien, Tankeläsaren, handlade om. Hon är en bifigur, men det är alltid uppskattat att återse tidigare karaktärer.

Precis som del två i serien, Monstrets dotter, handlar det om en dotter som måste städa upp efter sin pappas ondska. Bitterblue har vaga minnen av sin barndom, av Lecks ondska och sin mammas försök att skydda henne ifrån den. Men det är stora skillnader mellan de två döttrarnas levnadssituation, Där Flamma från Monstrets dotter försökte hålla sig ifrån kungadömenas ledare måste Bitterblue vara en av dem. Och med makt kommer ansvar. Bitterblue genomgår en klassisk karaktärsutveckling allteftersom rikets hemligheter klarnar. Ändå hade jag velat ha mer bakgrund till Bitterblues karaktär och vardag när boken börjar. Jag saknar den lilla utlösande faktorn som sparkar igång intrigen.

Förutom en spännande fantasybok är Hemligheternas rike också en välgjord gestaltning av hur människans hjärna fungerar när den har varit utsatt för ett trauma. Det behövs inte en ond tyrann för att förvränga minnet. Även den som haft en helt normal barndom kan lätt identifiera sig med Bitterblues förvirring kring vad som egentligen hände:

Minnet hade också en egenskap som Bitterblue försökt vänja sig vid den senaste tiden, en egenskap så smärtsam att hon ännu inte orkade konfrontera den öppet. Hennes minnen av Ashen var fragmentariska. Många var ögonblick som utspelat sig i Lecks närvaro, vilket innebar att Bitterblue inte ens kunnat tänka klart. När de hade varit utan Leck, hade de ägnat en stor del av tiden åt att försöka mota bort hans dimma. Leck hade inte bara tagit Ashen ifrån Bitterblue genom att döda henne. Han hade stulit henne långt tidigare. Bitterblue kunde inte föreställa sig vilken sorts person Ashen skulle ha varit idag, om hon hade varit i livet. Det var inte rättvist att hon ibland tvingades undra hur väl hon egentligen hade känt sin egen mor.

Bitterblue är den enda av Cashores huvudkaraktärer som inte har någon gåva. Katsa har stridens gåva och Flamma kan läsa folks tankar. Bitterblue har bara samma förmågor som vilken människa som helst, men i slutändan räcker de ganska långt.

Att knyta ihop en serie av böcker är svårt, det finns oftast alldeles för många lösa trådar och alldeles för lite utrymme. Men Hemligheternas rike blir bara bättre och bättre ju närmare slutet jag kommer. Själva slutet är en aning sentimentalt, men tyvärr är jag svag för sentimentala slut och även Flamma får komma tillbaka och fylla en liten, men viktig roll. Det är lätt att fälla en tår och det är lätt att plocka upp första boken och börja om med hela härligheten igen.