”Den manliga blicken” är ett väl etablerat begrepp inom olika former av kulturforskning. Det är (den vite, heterosexuelle, och så vidare) mannen som beskrivit världen och människorna, i synnerhet kvinnorna, i vetenskap, litteratur och film genom historien. Kvinnan har varit objektet, för blicken, för lusten, för alla möjliga känslor; mannen den som begär, iakttar, definierar.

Hur kvinnor har definierats, åtråtts eller underkänts har länge stått i fokus för feministisk och genusvetenskaplig forskning. Kvinnlighetens konstruktioner har skärskådats, plockats isär och ifrågasatts – inte minst därför att föreställningarna om vad som är manligt och kvinnligt sett så olika ut under olika tider och i olika sammanhang. De manliga blickarna och rösterna fick med tiden också större konkurrens av kvinnors blickar och röster om vad det egna könet var eller borde vara.

Men kvinnor har naturligtvis också tyckt och tänkt om män. I antologin Kvinnorna gör mannen har en rad forskare undersökt just detta tänkande, tyckande och görande. Hur blir män och manlighet till inför kvinnors blickar? Det kan handla om klassiska feminister som Mary Wollstonecraft, vars mångskiftande mansbilder idéhistorikern Elisabeth Mansén skriver om, om kända författare som Selma Lagerlöf (Inger Littberger Caisou-Rousseau), Fredrika Bremer (Anna Bohlin) och Anne Charlotte Leffler (Claudia Lindén), men också om manlighet i Harlequin-romaner (Anja Hirdman) eller 1980-talets backlash i pressen (Helena Hill).

Tidsperspektivet sträcker sig från medeltid till nutid, och ämnena är som synes blandade, från finkultur till populärkultur och mediedebatt. Olika typer av texter dominerar starkt, även om det där med blickar återkommer i flera betydelser. Anu Lahtinen skriver om ”1500-talets adelsmän i kvinnliga släktingars ögon” och My Hellsing om Gustaf III:s hov sett ur hertiginnan Charlottes perspektiv. Deras material består av brev och dagboksanteckningar. Kristina Fjelkestam undersöker olika typer av manliga musor i romaner av Anne Charlotte Leffler, Ulla Bjerne och Katarina Kieri; Tommy Gustafsson skriver om en ”kvinna med makt att skapa manlighet”, filmregissören Karin Swanström, och Ann-Catrin Östman om hur den finska politikern Hedvig Gebhard formulerade manlighet i det tidiga 1900-talets kooperativa rörelse.

Antologin är indelad i fyra delar: Beundra, Bevaka, Bråka och Bilda. Det passerar ganska obemärkt och själv tenderar jag att föredra en enkelt kronologisk ordning. Inte desto mindre är det en av rubrikerna som fastnar: Bevaka. Särskilt Hills text, ”Jämställd men könlös. Kvinnors konstruktion av maskulinitet i svensk 1980-talspress”, gör mig förbannad, ledsen och … nyfiken på mer, antar jag. Ja, det är ju inte Hill jag blir arg på, hennes avhandling Befria mannen! står och stampar otåligt i min bokhylla och verkar jättespännande.

Men frustrationen ramlar över en från alla håll ur de texter hon citerar. Ingen tycks ha varit nöjd på 80-talet med tidigare decenniers försök att mjuka upp könsrollerna. Kvinnor gnäller över att männen blivit mesiga och osexiga. Män gnäller över att det ändå bara är skitstövlarna som får ligga (har vi hört den förut?). Biologism och särartstänkande slår klackarna i taket. Kände människor verkligen så? Var det media som av en eller annan anledning bestämt sig för att velourpappor var ute och primalvrålande finansvalpar inne? Vad är det egentligen som händer när vi benhårt bestämmer oss för att just den här varianten är ”naturlig” och evig?