Jag kan börja var som helst
i vilket rum eller vilken perrong som helst
ta in på en ny landsväg i handflatan
Men,
var jag än är, står jag ständigt i gräset i Brommaplansrondellen
till Drottningholm? Spångafolkan? Apoteket? Tillbaka hem?
Eller ligger jag kvar i rondellen utanför Roskilde?
där jag somnade under liftandet till Odense

Åtta avtagsvägar, men väljer gräset och Watching the wheels
dagen då sommaren inföll en måndag, dagen då juni fölade
och juli gick rakt genom väggen
föll och blottade tidens stora tanke
tom
het

En redan sönderläst bok. Ett konstverk och ett poetiskt vildverk. Två konstnärer som låter den svenska poesin få andas ut och in, en konstskatt och värdeskapande poetisk skulptur – som gör mig fullständigt avväpnad. Så det är inte enbart av lathet som jag hänvisar er till att köpa boken. Köp eller sno den. Köp den, upplev den.

Min går inte att låna ut, låna inte min. Sönderläst.

Johan Nordbeck hade jag som lärare när jag gick på Ölands skrivarskola. Men lärare är fel ord – snarare en poetisk skepnad av innerlig mänsklighet. Jag var 20 år – vad visste jag om livet, konsten, livet som konst och konsten som liv? Nordbeck hade större koll. Ödmjuk vägledning.

Slutet har inte slutat än

Punkten jag nu sätter
en vit kopp
svart kaffe
sedd uppifrån

En smula
ett sesamfrö kvar på tallriken
ett början-till-slutet-frö
slutet i sin hinna

Innan den basiska smaken av sesam öppnar dig
mot dansen, dörren mot dragningen,
jäsande degen och döden … du

Men.

Trots allt en skepnad, som lyfte kreativa andeväsen ur oss författarynglingar – oförtjänta hans sinnliga ingång till konstnärskap och poesi. Nordbeck hittade alltid något inspirerande i våra poetiska försök. Ett ord, en mening som han upplevde ”växANDE”. Ibland bara själva praktfiaskot. En så usel dikt att det usla faktiskt hade en konstnärlig funktion. Jag hade bara läst hans första diktsamling Träden går ned för landning. Och tyckte mycket om den. Beundrade vissa dikter. Men när han vid ett tillfälle läste inför oss, sina elever, blev jag fundersam; han reciterade dem så … Halvhjärtat. Tills han kom till en rad, en passage: ”Fåren som bräker”, som jag minns det, med sin söderdialekt. ”Breeieker”.Varvid han stannade upp och ursäktade sig för sitt uttal av fårets läte. Läste om raden igen: ”Breeiker”, exakt likadant, möjligtvis något maskerat. Fåren breeiekte. Inget snack om saken. Konst, tänkte jag. Konsten tar obegränsade uttryck, Nordbeck också.

Tidigare samma dag, samma som all…tid
Summan av kronologin = en av de grottor på berget Ida
där Zeus föds, lammgamar och elementarandar kretsar över
öppningen i en drömmande koreografi

På väg nedför Ida avvek jaget plötsligt för sina kamrater i
kronologin och gick i jublande jaglöshet nedför den salviadoftande
lutningen längs den goda bäcken till byn, kupade handen och drack
bergets isiga vatten i mars, mars månljus på eftermiddagen

En bra diktsamling ska vara sönderläst. ”Vägg i vägg” är så genomläst och ovårdad att den fallit i tre delar, och jag har råkat spilla kaffe över den. Endast Gunnar Ekelöfs och Frödings samlade skrifter befinner sig i sämre skick. I mitt hem. Hemma hos mig markerar slitaget kvalitet. Så mitt recenserande känns överflödigt. Lite falskt.

Nordbeck är ju stavelsevarelse, språk är hem och tidsuppfattning. Rum att klä ut för att lämna. En grym konstnär, en observatör vars ambition läser bortom sinnesintryck och är i ständig rörelse, flykten skapar perspektivförskjutning. Att av andetag kalla Nordbeck för kubist känns förvisso relevant, men jag vet att han knappast nöjer sig, för han utvecklar briljant denna konstambition. Därav samarbetet med Jockum Nordström. Kubism okej, som poet skapar denna skepnad möjlighet att avvika – utveckla. För en sann konstnär i sin tid- och rumsliga inkonsekvens och versbrytningar. Flykten löper genomgående med diktsamlingen, här är han konsekvent. Titeldikten har låtit sig inspireras av Gunnar Hardings Historiemålning (1983) och Marina Tsvetajevas Försök till ett rum (1926). Ett rum har tre väggar – den fjärde är du. Och som poet är det påtagliga ganska intressant som ingång för ett sökande öga. Dikterna är mästerliga och själva boken är ett konstverk. Jag håller ett ständigt ”växANDE” konstverk i handen, bläddrar fram Nordstöms skulptur av liv, levande. Nordbeck leker som vanligt ordlekar, men leker sig bortom ”Jo-han”. ”Jag är ju konst…ruktion”.

Väggar växer med tiden in i varandra
medan husen de tillhörde krymper in i ögats äggvita

Kind mot kind
pannan mot äggen tills tiden
krackelerar och rummet ger vika
inför din tinning av barnDOM

As time goes eyes

Jockum Nordström skapar en så vänskapligt förträfflig skulptur av tändsticksaskar och klipp & klistra. Collagen. Men framförallt den växande skulpturen av rum, som illustrerar och formar liv. En organisk skulptur styrd av det föränderliga, och av språkets konsekventa och lika förunderliga föränderliga vers. Rytmen, stavelseleken är inte enbart (som många vill göra till ett syfte) formad till att läsas högt. Nordbeck framställs i bland som en estradpoet. Skymfen i detta påstående är uppenbart, Nordbeck skriver bortom sitt sorgtyngda, mänskliga hjärta. Vägg i vägg expanderar och hjälper oss bortom det oväsentliga till väsentligheter. Sanning eller lögn är ointressant. Essensen är det subtila bakom lögnen, vilket Nordbeck fångar upp och gör sublimt. Liksom en tidig nittonhundratalskonstnär i Paris, som vill måla bortom en rationell värld. Evolution. Nordbeck/Nordström utvecklar en hundraårig konstambition. Vägg i vägg är avvikande, en mutation. Och Nordbecks skepnad som estradpoet – gömmer bara ytligt ett litterärt geni.

(Traneberg)
Rådjursfamiljen i tankspridd procession
På baksidan av smalhuset bland björkarna
Även bocken bär högklackat

Hur rymde de från Jockums teckning
Innan den ens är ritad
Hinner jag tänka innan mjölken kokar över

Nordbeck/Nordström visar hur även poesin kan förändras och förnyas utan att tappa sin ambition. I tid som en del kallar ett tillstånd av poetisk stiltje. Förtjänar vi ett så helhjärtat och genomarbetat, underfundigt och postkubistiskt konstverk? En känsla av nyfunnen vildmark. Som det uppklippta hålet i staketet dolt av nyponbuskarna, en hemligt okänd, otillåten ingång. Jag får lite samma känsla. Ett slags kärnpunkt i livet, som aldrig slutar existera – en vildmark som aldrig kan återskapas. Men tydligen, beviset ligger sönderläst i tre delar. Vad nu?

Dock
den väldiga jättebabyn Jo-han
ligger kvar
i Eriksbersvarvets övergivna
docka vid älven. Människosonen och jag
sicksackar fortfarande tur-och-retur
från Majorna till Hisingen
liv-död-liv-död i ögonblicksmönster över vattnet

Strunt samma egentligen, viktigare är att börja värdera Nordbecks poesi, hans blick som söker och finner. Vägg i vägg är en skulptur av ett liv – rum som klätts och lämnats för nya. Nordbeck kanske trivs i sin estradskepnad, som ”Jo-han”. Och i flykten, sin skulptur av rum som, genom Jockum Nordström, nu lämnats för oss att se på. Flykten i sig utvecklar deras kubistiska ambition. Eftersom flykt i tid och rum – inte helt går ihop ens bortom det rationella. För Nordbeck är att fastställas, fixeras, möjligt i dikt, helst med en notering var i världen den skrevs. Utan denna slarviga notering, utan tidsuppfattning, så är dikten skriven var och när som helst – men platsen är alltid Brommaplansrondellen – och ja, vi har ju alla vår fixeringspunkt, en själslig kättja som håller kvar lite trygghet och ordning.

Livet, en människa – vägg i vägg med sorg och död. Tid.

Allt annat än tid
Sekunderna står nakna på parad
En avlönad armé