Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9781566892391 |
Sidor | 640 |
Språk | Engelska |
”Nej, ni får inte kalla er gula pantrarna. Herregud, var lite originella.”
USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur tyst det ofta är om att det finns nästan 20 miljoner amerikaner av asiatisk härkomst, som varit där ända sedan 1700-talet. De syns i förbifarten ibland i filmer, böcker och tv-serier (även om det så sent som på 60-talet var fullt acceptabelt att låta japaner spelas av Mickey Rooney med hästtänder), som exotiska Chinatown-invånare eller nördiga programmerare, men länge buntades hawaiianer, koreaner, kineser, japaner, filippiner, vietnameser etc fortfarande ihop till någon sorts bakgrundskaraktärer som är mer eller mindre identiska, som anklagas för att inte anpassa sig samtidigt som de hålls utanför. Varken det ena eller det andra.
Come to America, and your children all come out hyphenated. Half this-half that. Nothing whole. Everything half-assed. And it’s more complicated than that. One half trying to be the other half and vice versa. As they say, duking out the dialectics.
Karen Tei Yamashitas I Hotel är en av de mäktigaste och märkligaste romaner jag läst på hela året, delvis för att den verkar vilja ta sig an allt det här på en gång – inklusive frågan om varför det behövs, och varför någon vill skriva om det 35 år senare. Över 10 år, från revolutionens 1968 till det desillusionerade sena 70-talet, följer vi en konstant skiftande grupp människor och rörelser när de jagar efter något som är unikt deras, en identitet, ett varumärke; allt centrerat runt titelns International Hotel i San Francisco. Det är ju upprorstider överallt; i Kina är det kulturrevolution, i Vietnam är det krig (mot USA), i Japan politiska omvälvningar, Korea och Korea och Filippinerna har diktaturer, därhemma protesterar vita medelklassungdomar mot Vietnamkriget och för fri kärlek, svarta revolutionärer bildar svarta pantrarna och indiankrigare ockuperar Alcatraz… och vad gör de ungdomar som faktiskt härstammar från de där mångtusenåriga kulturerna som så många beropar sig på? Går på universitetet, jobbar i butik, tar hand om föräldrarna…? Nej! Revolution! (Vilken revolution? Varifrån? Varthän? I vems namn? Äh, det visar sig väl bara vi sätter igång.)
Even if we were expected to build, maintain, clean, and service these posts, we weren’t expected to live anywhere nearby. Be at work promptly at eight a.m., but please, please disappear by five p.m. But this was an impossible request because we could not leave, and we had nowhere to go. So that night in August, far past our five p.m. curfew and into the next morning, we gathered around the I-Hotel to face four hundred officers of the police, sheriff’s, and fire departments all dressed up in riot gear, to demonstrate that we had not disappeared and that we were finally fed up.
Det är det hon vill berätta: om unga kinesamerikaner som vill återskapa (eller förhindra) kulturrevolutionen i USA, japanamerikaner som försöker bli accepterade i ett samhälle som spärrade in deras föräldrar i koncentrationsläger, filippiner som slogs för USA och sedan blev städare, liberaler och sovjettrogna 40-talsrevolutionärer och Ho Chi Minh-fans, kvinnor som varken gillar de traditionella könsrollerna i någondera landet eller den skitnödiga marxistmachismon, och som alla nu i egenskap av de amerikaner de trots allt är försöker hitta ett gemensamt mål, en gemensam identitet utöver den som de andra skapat åt dem. (En hoppfull indiska som vill vara med får lite förvirrat omtalat för sig att nä, den här gruppen är för asiater. Jaha, svarar hon, och var ligger Indien, var ligger Pakistan, var ligger Libanon …? Jojo, men ni är ju inte … äh … ni blir ju inte kallade jävla gulingar av herrar Smith och Jones.) Hur gör man ett ”vi” av en grupp som så länge definierats som ett ”dom där”, och det utan att bli ännu mer utestängda?
Det är vad romanen är, men den stora behållningen är hur den berättas. Yamashita är nämligen bästa sortens literära galenpanna, som kan både sin Pynchon och sin Roth, och I Hotel är ett enormt Great American Novel-bygge av karaktärer, idéer, handlingar, händelser och hållpunkter som beskådas från alla håll och kanter. Den är ju trots allt en 2010-talsroman, ordet är ”intersektionalitet”, och en berättelse med så många röster och utgångspunkter kan naturligtvis inte berättas rakt upp och ner. Alltså griper Yamashita till alla knep hon kan, häller en skvätt i alla de former som The Great American Novel erbjuder; varje kapitel berättas på ett nytt sätt – i prosa, i poesi, i serier, som frågeformulär, som transkriberad dans till frijazz, etc etc etc – och allt med ett sinne för humor som vet precis hur fåfängt mycket av det kommer att visa sig vara och hur viktigt det ändå är att komma ihåg. Att anpassning aldrig kan innebära likformighet.
I Hotel är en fantastiskt rolig, tragisk, uppfinningsrik roman. Jag tror att det också är en viktig roman, som inte är ett dugg mindre aktuell bara för att den behandlar något som hände – eller inte hände – eller fortsatt hända – för en generation sedan. Romanen blir en idékarta över ett helt land, med alla dess genvägar och återvändsgränder. Och i sann amerikansk anda kan man dansa till den också.
Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-06 15:11
En kommentar
[…] den utspelar sig i, speciellt jämfört med andra post-allting-tegelstenar som Karen Tei Yamashitas I Hoteleller just Donna Tartts […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).