Bliss – eller som hennes hela namn lyder: ”Bliss In the morning dew” – har vuxit upp i kollektiv tillsammans med sina omkringkuskande hippieföräldrar. När de hastigt lämnar landet, för att undgå inkallelse till Vietnamkriget, placeras Bliss hos sin sydstatskonservativa högreståndsmormor i Atlanta och på det prestigefyllda Crestview Academy.

Lika onaturligt som det är för Bliss att anpassa sig till high schools strikta sociala hierarkier – inklusive synen på den ende inkvoterade svarte eleven på den annars i praktiken ännu segregerade skolan – lika naturligt är det att hon är öppen för vissa övernaturliga intryck där. Inte desto mindre försöker hon hålla sig borta från den byggnad där ett mystiskt självmord en gång inträffat, och där en alltmer aggressiv röst tycks viska till henne om blod och död.

Lauren Myracle är en ungdomsboksförfattare med många strängar på sin lyra. När jag läste den mörka, mustiga Shine kände jag inte igen särskilt mycket av den spralliga Internet Girls-trilogin, och jämfört med Shine verkar Bliss trots allt lättviktig.

Ändå har romanen helt klart mörka stråk. Psykologin bakom lusten till häxeri och blodsmagi, den vardagliga rasismen och inte minst tidsandans starka kontraster med krigsmotstånd, föräldrauppror och skolbalskonservatism. I bakgrunden finns såväl de spektakulära morden och rättegången mot Charles Manson och hans sekt som 1960-talets tevetablåer.

Grandmother won’t tolerate occultism, even of the nose-twitching sort made so adorable by Samantha Stevens, so I’m not allowed to watch Bewitched. Jeannie from I Dream of Jeannie is indecent in her filmy pants and sparkly halter, so I’m not allowed to watch that, either. Mod Squad? Miniskirts. Scandalous. Those ultramodern miniskirt girls purse Grandmother’s lips up almost as much as boys with long hair and girls who neither shave nor wear appropriate undergarments.

Att romanens första mening handlar om häxor, om än snälla tevehäxor, är förstås förebådande. Både förebådelse och magi är faktiskt framträdande teman. Den övernaturliga sidan av berättelsen är central, och för en yngre läsare kanske faktiskt riktigt nervkittlande. Den sidan känns det ändå som att jag hört ganska många gånger vid det här laget. Myracle förankrar den för all del fint i vardagsvärlden – här finns inte minst en scen som utspelar sig hemma hos en av Bliss nyfunna men kanske inte helt välfunna vänner som riktigt får det att krypa – men jag hade helt enkelt gärna hört mer om tidsanda och vardagsvärld. Det är riktigt roligt med en historisk roman för ungdomar som utspelar sig under den här spännande brytningstiden och fångar inte minst fascinationen för det bestialiska Manson-fallet.

Bliss har med andra ord många spännande ingredienser (och en del som jag inte riktigt fattar poängen med, som de ofta menlösa teveseriecitaten som interfolierar kapitlen). Myracle skriver stilsäkert, ofta med en lite torr, humoristisk underton som jag absolut gillar. Ändå fungerar helheten inte riktigt för mig den här gången.