ttyl, ttfn och l8r, g8r – ”Talk to you later”, ”Ta ta for now” och ”Later, gator” – tre avskedsfraser (och boktitlar) med löfte om ett återseende. Återse får vi också vännerna Angela, Zoe och Maddie i Lauren Myracles Internet Girls-trilogi. Första delen kom på svenska i slutet av förra året.

I USA gavs romanen ut första gången redan 2004 och hamnade snabbt – kanske inte helt välförtjänt, med svenska ögon mätt – på listan över de mest kontroversiella amerikanska ungdomsböckerna. I det spelar nog både innehållet och formen en viss roll.

ttyl – liksom de andra böckerna i trilogin – är skriven helt i chattformat, med typiska förkortningar och uttryck, smileys och hela baletten. Det gör Myracle bra. Hon hittar den där balansen mellan hur ungdomar verkligen skriver och vad som faktiskt är läsbart (det är ju knappast en helt enkel balansgång att gå). Något knackigare blir det förstås, inte helt oväntat, i svensk översättning. Här tillkommer ytterligare en balansgång, den mellan hur svengelskt internetspråket lätt blir och, återigen, vilka doser som är läsbara.

mad maddie: g2g nu. mamma ropar om att jag måste komma och äta.
SnowAngel: säg det först: maddie, angela och zoe – tillsammans för alltid.
mad maddie: öh, maddie, angela och zoe … vad var det sen?
SnowAngel: *stirrar ilsket*
mad maddie: jk. men tvinga mig inte att bli sentimental, och jag MÅSTE inte säga det för att det ska vara sant, angela.
SnowAngel: bra där, maddie. c ya!

Ja, det finns ju en balans till. Att skriva realistiska high school-tjejer enbart utifrån hur de själva utrycker sig och resonerar – det gör dem ibland ganska irriterande. Som vuxen vill jag protestera, inte minst när de dömer andra tjejer hårt – som när de på några av romanens första sidor ondgör sig över hur äckligt det är att Maddies brors flickvän inte rakar sig mellan benen och hon resten av boken refereras till som ”pälskvinnan” – men det finns ju knappast något direkt samband mellan politisk korrekthet och realistisk gestaltning.

Överlag är det i alla fall en spännande form. Myracle tecknar problem och relationer väl genom tjejernas synvinklar och röster. Inte minst konflikter kan bli riktigt drabbande: som när en av dem råkar illa ut, kommer ihop sig med de andra och vägrar svara på deras meddelanden – alla deras kontaktförsök möts av störiga autosvar. Det vardagliga är kanske annars både seriens styrka och svaghet. Eftersom formen helt låter tjejerna sätta dagordningen kan allvarliga ämnen ibland nästan försvinna bland trivialiteterna, kan jag tycka.

Men kontroversiell? Det är nog en sådan där ”only in America”. De här tjejerna är rätt frispråkiga och de gör sina misstag, men är trots allt ganska helylle. Att ålderskategorisera ”Unga vuxna” känns uppriktigt sagt som att ta i och min gissning är att konservativa amerikaner helt enkelt stört sig på att läraren som så gärna drar med sig Zoe på kyrkans sångstunder visar sig vara något av ett äckel.

På ett sätt kan jag tycka att förlaget hellre än att ge ut en tio år gammal amerikansk roman borde kunnat nosa upp en mer nutida svensk motsvarighet. Fast man ska kanske vara i Myracles klass för att få ihop det – och i det amerikanska fallet dessutom hålla för hatmejlen. I en intervju på nätet kan man läsa mer om den konstiga erfarenheten och jag måste i alla fall säga att jag gillar hennes svar på vad hon själv skulle vilja att hennes barn läser:

As a mom, I want my kids to read any fucking book they want! I want them to read.