Läkaren Garin är på ett livsviktigt uppdrag. Han är sänd att rädda folk från en epidemi som brutit ut, man talar om en ny digerdöd som skapar zombies på landsbygden. Garin har motgiftet. Men på vägen fastnar han och ressällskapet Herkel i en envis snöstorm. Det blir oväntade stopp, där det omaka paret träffar den ene invånaren konstigare än den andra.

Första stoppet är hos en kraftig bondmora, vars make är dryga decimetern hög. Han super från en fingerborg och sitter till bords vid en mindre kopia av köksbordet. För att visa ömhet kravlar han omkring på sin hustrus kropp. Han är ständigt berusad och mycket oförskämd. När jag kommit så här långt i boken tycker jag att Vladimir Sorokin är världens roligaste. Jag citerar högt ur en fantastisk sexscen, där repliken ”Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig!” förekommer. Min enda invändning är sexismen, där alla kvinnor som passerar är antingen sexleksaker, motbjudande eller objekt huvudkaraktären kärar ner sig i. Men sånt kan jag sila, tänker jag.

Sorokin är verkligen en av de mest hajpade just nu, om man får tro de litterära magasin jag läser, kultursidorna och de andra kanalerna. Det kommer mycket dystopier från Ryssland, Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 och Metro 2034 för att nämna exempel på böcker som även kan läsas som kritik mot landets hårda styre. Här tas vi med ner i Moskvas tunnelbanesystem, där mänskligheten försöker överleva efter ett fullskaligt kärnvapenkrig. ”Vladimir Sorokin, som blev känd internationellt för romanen Blått fett, erbjuder ett kanske litet mer finkulturellt alternativ”, skriver Svenska Dagbladet i sin recension av Snöstormen.

Och nog är det spexigt med småhästar istället för vanliga hästar, och jättar och konstiga droger och allt vad som kan infogas inom pärmarna på en bok! Sorokin bygger upp en värld som inte liknar något annat, och det är kul att som läsare aldrig veta vad jag har att förvänta mig.

Ändå är det något som tar emot. Jag märker att jag segar. ”Han är så fantastiskt rysk!” läser jag nånstans, ”skriver på det där speciella ryska sättet.” Hur då? Han nämner samma personer vid olika namn, javisst, check. Han vågar vara lite bombastisk när det krävs, jodå, check. Men i ett stycke markerar jag ordet ”olja” ett tiotal gånger, ibland två gånger i samma mening. Är det översättningen som haltar? Jag diskuterar med en kompis hur ryska och svenska skiljer sig väldigt mycket åt, inte ens samma språkstam; kanske ska man ha överseende? Eller är det bara ”väldigt ryskt” att skriva lite dåligt emellanåt?

Det ska ju erkännas att jag inte förstår alla politiska poänger, så väl inläst på rysk politik är jag inte. Men det tror jag inte man måste vara för att få behållning av den här boken. Jag läser den som stundtals väldigt rolig, galen, med oväntade inslag, en gränslös bok som leker med den logiska delen av min hjärna. Men… den är lite för dryg för mig. Hyllad ryss eller inte. Ska de komma ur den här snöstormen någon gång eller?

Rent krasst känns det så här: om man hellre somnar om tre gånger än läser ut en bok, då är det något som inte är riktigt bra med den.