Läs de första två och en halv sidorna i förordet, hoppa över resten av det och kasta dig istället över de tolv kapitlen i boken. Jag brukar läsa förordet i en bok allra sist eftersom förordet ofta avslöjar det om boken som jag själv vill upptäcka. Här valde jag att läsa förordet först med en […][...]

Medan jag läser Joyce Carol Oates Foxfire brinner det i förorter och debatteras, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om unga, arga män (vilka de nu egentligen är) och utanförskap. Det som slår mig är både likheter och skillnader mellan (media-)verklighet och roman. I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp […][...]

Tre helt vanliga kvinnor i kris sammanstrålar av en slump på ett koloniområde en sommarkväll. Var och en har de problem med en svinpäls till karl. Veeras man super envist sönder och samman deras liv och lägenhet. Erikas sambo vill slänga ut henne hals över huvud, utan att betala igen ett öre av allt hon […][...]

Det börjar nästan som en saga: ”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet.” Okej, en saga med besvärande övertydlig fallossymbolik, kanske. Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger. Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i […][...]

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande. Komplicerat. Tonårstjejerna Lillia, Kat […][...]

Om vi börjar här: Kommer ni ihåg Nam Les Båten, som kom för några år sedan? En novellsamling skriven av en vietnamesättad australiensare, med berättelser från flera olika världsdelar, flera olika tider, men med fokus på andra synvinklar än de gamla vanliga västliga. En sorts ”världslitteratur” … som utvikning, förlåt, men jag hatar det uttrycket, […][...]

Jag gillar normalt romaner där huvudpersonen får en fix idé som den sedan håller kvar vid oavsett allt motstånd. Läsare och författare förenas i att den här konstiga idén, den måste vi följa till dess logiska slut. Ett exempel är Max Frischs roman Stiller. Stiller återvänder efter en längre bortavaro och vägrar gå med på […][...]

Trogna läsare kanske märkt att dagensbok.com har varit lite svår att komma åt de senaste dagarna. Detta beror på en DDOS-attack mot vårt webbhotell Binero. Vi beklagar det, men varen lugna, alla texter som skulle gått upp under helgen kommer snart nog. Till veckan vankas det bland annat sommarlästips lagom till midsommar, så lägg snaps […][...]

En dokumentation av isolerad tid. Min tid. Då allt stod stilla men hände. En tid då jag försvann men hittade mig själv. Mig själv i varje kropp, i min kropp. Att öppna den nätta fotodiktboken Varje kropp är att ledas in i en andakt där röster, rymd, kroppar, rum växelverkar, men också kan ses disparata […][...]

Vad är ett landskap? I Jan Töves värld kan ett landskap vara tre lyktstolpar som förstrött försöker lysa upp en vägkorsning där nysnön yr. Eller en glipa i energiskogen en regnig höstdag när man helst vill sitta inne och kura. Det kan vara ett hygge i Västergötland där bara två små staplar med ved och […][...]