Terese Alvén driver träningsbloggen Spark i baken. Den handlar om träning och motivation. En gång hade Terese en ätstörning, men hon blev frisk från den. I Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild berättar hon om när hon blev sjuk, när hon var sjuk och när hon blev frisk.

Flera gånger under läsningen undrar jag varför jag väljer att läsa den här boken. Är det för att jag ska kunna frossa i berättelser om anorexi? Är det för att jag själv haft anorexi och 1: vill göra en jämförelse, 2: vill känna igen mig, 3: vill få en sorts återfallskänsla? Jag ska försöka förklara. Terese Alvéns bok handlar om en ätstörning, om Alvéns egen ätstörning, som kategoriseras som anorexi. Jag, som läst Alvéns bok, har haft en ätstörning, och fick samma diagnos som Alvén. Alltså, jag känner en slags gemenskap.

Alvéns bok handlar om en ätstörning som kallas anorexi. Det är en ätstörning som är typ, ja, vad ska en säga, demoniserad kanske. Det är en ätstörning om vilken en kan få höra att: Det handlar om självdestruktiva tonårsbrudar. Det handlar om tjejer som försöker få uppmärksamhet. Det handlar om tjejer som är utseendefixerade. Det handlar om tjejer. Det handlar om tjejer som har för stora krav. Det handlar om tjejer med trauman från uppväxten. Det handlar om (vita) tjejer som lever i i-land och har det alldeles för bra. Det handlar om tjejer som läser tjejtidningar. Det handlar om tjejer. Och liknande. Och en del annat.

Det är en ätstörning som på något sätt fascinerar (jag har hört att det är den form av psykisk sjukdom som ska vara dödligast, typ, jag tror att det fascinerar). Om en har haft en ätstörning, till exempel anorexi, kan det lätt kännas som att en har en problematisk inställning till sjukdomen. Jag känner så. Som att frågan ”Är jag frisk nu?” finns där ibland (obs. utgår från egna upplevelser och vill försöka undvika generaliseringar). Eller frågan: Hur kunde jag bli sjuk? Eller så kan en undra, är det här en sjukdom? Är det något annat? Och om ett ätbeteende är stört, finns det då något som är normalt? Och vem äter normalt? Och kan normer om ätande på något sätt kopplas samman med andra normer, kan psykisk sjukdom kopplas samman med normer och makt? Det här är frågor som jag menar behöver diskuteras i samband med en sorts allmän syn på ätstörningar – och med vårdens, och de ätstördas (här kommer första problemet, ska jag skriva ”ätstörda” (det låter stört), ska jag skriva ”drabbade” (det låter som passiva offer), ska jag skriva ”sjuka” (det låter som att jag slår fast sjukdomsbilden, som kan vara lite stigmatiserande)) syn.

Okej, jag har skrivit så långt utan att komma in på Viktig. Jag tänker att det var viktigt. Att göra det. Beskriva någon sorts utgångspunkt. Det finns ju många olika utgångspunkter. Och min utgångspunkt präglar min läsning. Jag kan inte läsa Alvéns bok som en ögonöppnare, som en sann och ärlig bok som ger ett perspektiv från insidan och får mig att förstå hur det verkligen känns och hur en anorektisk hjärna funkar. Jag kan kanske känna igen mig, då kanske jag förstår mer. Eller så känner jag inte igen mig (för en ätstörd person kan vara på olika sätt, till exempel ha olika kön, ålder, frisyr, sexuell läggning, favoritfilm, hudfärg och så vidare), då kanske jag förstår mindre (och blir kanske frustrerad för att jag inte fattar). Jag har en del problem med boken.

Jag har problem med hur hon identifierar sig som mamma, fru och inspiratör. Jag har problem med hur det känns som om allt framställs som så himla fint och positivt bara en får barn. Typ. Jag har problem med lyckligheten. Med det peppiga tilltalet. Med hur jag får känslan av att det är något oproblematiskt med hela ätstörningen. Som att det bara är att ta sig i kragen, sparka sig i baken och blir frisk. Som att det bara handlar om den enskilda personen. Som att det inte är så komplicerat.

Visst, Alvén skriver om skönhetsideal. Om hur det påverkar (unga tjejer). Om hur det är negativt. Och när hon berättar om hur hon när hon var som sjukast blev uppmärksammad av folk som ville att hon skulle börja arbeta som modell så blir det så tydligt hur sjuk modevärlden är (ja, modeagenturer raggar fortfarande modeller vid anorexikliniker). Hon berättar om det rent konkret, faktiskt, så är det. Men kanske att det kan problematiseras mer än vad som görs i Viktig. Som att tänka på diskriminering och förtryck och könsmaktsordning och heteronormativitet och så. För det finns kanske en koppling. (Tipsar här om en annan bok om ätstörningar, antologin Ätstört, där olika skribenter tar upp olika vinklar av problematiken, på ett kanske mer samhällskritiskt sätt.)

Ett tag tänker jag att jag har problem med en sorts romantisering av anorexin. Eller kanske inte romantisering, kanske snarare en sorts stolthet, eller liknande, jag kan inte beskriva det bättre. Som att en kan vara stolt över att ha blivit sjuk, att faktiskt ha varit så smal (jag har känt känslan, kanske är det bara jag som känt den, kanske är det mina känslor som jag speglar i texten – eller så är jag inte unikt ensam om känslan, kanske är det ett sjukt smalhetsideal som gör att när vi tänker att vi lyckats vara så där idealt smala så får vi som små kickar av belöning). Eller för att det lätt blir en känsla av romantisering över något som brukar illustreras med en bild på en ung tjej som är smal och skör och kanske tittar neråt och vänder bort ansiktet. Jag har kanske inga belägg för mitt påstående, det är bara en känsla. Det enda jag kan säga konkret är att vikt skrivs ut i siffror – det är problematiskt, eftersom det kan fungera som en så kallad trigger för en person som har anorexi (eller håller på att utveckla, eller vad en nu ska kalla det), det vill säga, det kan sporra en anorektisk person att gå ner mer i vikt. (Om den här kommentaren låter välinformerad är det för att jag känner till fenomenet från Aorexi- och Bulimikontakt (tipsar alltså om den föreningen).)

Jag tänker på att det är viktigt att berätta och prata om det. Asviktigt! Men jag tänker på hur varje påpekande av en norm också riskerar att bli en reproduktion av samma norm. Terese Alvén är en kvinna, eller om hon kanske vill bli kallad tjej, som är vit, medelklass, heterosexuell. Som håller på med träning. Som är hälsosam. Som haft anorexi. Risken med hennes berättelse är att den får hennes version av ätstörningen att framstå som ”den riktiga” versionen. Fast den inte finns. Så att andra versioner – ätstörningar i andra kroppar typ – inte blir synliga.

Sen tänker jag att jag behöver kanske inte vara så kritisk. Varför måste jag vara så kritisk? Är jag inte kritisk bara för att Alvéns Viktig inte gör samma analys av ätstörningar som jag, beskriver en situation som min, eller handlar om mig? Jag vet inte, jag tror jag försöker vidga min kritik, ett sorts bredare perspektiv.

Det finns ett fantastiskt, intressant kapitel i boken. Det handlar om kommentarer på Spark i baken efter att Terese Alvén berättat om sin ätstörning. Hon beskriver hur kommentarerna kunde vara elaka. Att de kunde ifrågasätta hennes friskhet. Och jag funderar på detta. Är jag en av dem? Jag vill inte vara det, för jag tänker inte att Terese Alvén är sjuk. Och jag vet inte om jag egentligen är intresserad av att diskutera vem som är frisk eller inte. Det som är intressant är hur dessa kommentarer fungerar. Att en person som en inte känner kan ta sig rätten att avgöra om en är frisk. Vem fan är frisk? vill jag skrika då. Det finns kanske en sorts koppling till annat, aktuellt och omdiskuterat (nät-)hat. Mot kvinnor med makt (en träningsblogg är också makt) och synlighet. Att säga att en människa är sjuk är att ta ifrån henne ganska mycket makt.

Jag frågar mig själv, har jag problem med den här boken för att den helt enkelt inte är den bok om anorexi som jag tycker behövs? Den bok som diskuterar makt, normer, förtryck, strukturer, sjukdom? Det här är ju inte en sån bok. Det här är en pepp-bok. Tror jag. Jag tycker att det är en fin tanke. Asfin! Och viktig! Att ta bort skammen. Att säga att det inte är kört. Att våga prata. Och många bitar av texten är bra, jag känner mig berörd (men är alltid osäker på om det handlar om mig eller boken). Men samtidigt så känns det som om boken inte riktigt funkar på mig. Jag är kanske fel målgrupp.