Den här boken hade legat en tid på min sambos skrivbord, så en dag plockar jag upp den lite förstrött för att kolla lite. Jag hinner inte mer än börja i den innan fakta hoppar upp från sidorna och pockar på full uppmärksamhet. Ingen mjukstart här inte. I första delen av boken matas jag med bakgrundsfakta om hjärnans uppbyggnad, tidigare forskning och olika sorters minnesfunktioner. Allt detta för att få full förståelse för begreppet arbetsminne. Klingberg liknar arbetsminnet vid en mental arbetsbänk, och är den funktionen som används för att hålla information aktuell under några få sekunder och som också verkar spela avgörande roll vid problemlösning.

Man har märkt en korrelation mellan hur utvecklat arbetsminne en person har och hur personen ifråga presterar på tester med Ravens matriser. Ett problemlösande, logiskt test som ingår i tester för mätning av intelligenskvot. Den tyske psykologen Heinz-Martin Süss sammanfattar sin forskning i ämnet på det här sättet:

För närvarande är arbetsminnekapacitet den bästa prediktorn för intelligens av vad som hittills kommit från teorier och forskning om människans kognition.

Och det är efter de här förklarande kapitlen som boken verkligen tar fart. Klingberg tar upp frågor om ADHD, dataspel, meditation och medicinering. Kognitiv träning för att utveckla arbetsminnet skulle kunna hjälpa otroligt många människor till en bättre fungerande vardag. Eftersom koncentrationsstörningar som ADHD inte är en antingen/eller-företeelse, utan snarare något som varje människa har mer eller mindre av, skulle många barn dra nytta av en ändrad pedagogik, som harmonierar med de träningsmetoder som faktiskt visar att arbetsminneskapaciteten, och därmed koncentrations- och problemlösningsförmågan ökar. Förutom pedagogik är dataspel en utmärkt träningsmetod. Det gäller bara att designa spelen så att det är de relevanta hjärnfunktionerna som tränas. Ett sportspel tränar upp pannlobens funktion lika lite som en benpress tränar dina biceps.

Det kan nämnas att Klingberg här reder ut frågan om huruvida dataspelande har en negativ inverkan på spelarens koncentrationsförmåga.

Han går också in på frågan om arv och miljö vad gäller arbetsminnet. I studier av tvillingar har det noterats en genetisk faktor på ca 70 procent. Det betyder att 30 procent är miljörelaterat, och därför inte är konstant. Med tanke på vad vi vet om den formbara hjärnan, så är det alltså helt rimligt att tänka sig att de flesta individer kan träna upp sitt arbetsminne om de så önskar. Det är ju en helt fantastisk upptäckt som tar oss förbi uppfattningen att intelligens skulle vara något medfött och statiskt. Ju mer ingående forskning som bedrivs om arbetsminne och liknande funktioner, ju mer uppenbart blir det hur omodernt det är att kategorisera människor efter en förmåga uppmätt vid ett visst tillfälle, och låta det stanna där.

Men låt oss gå tillbaka till bokens titel, Den översvämmade hjärnan. Hur är det egentligen, klarar vår hjärna av att hantera ett ständigt informationsflöde och splittrat fokus? Tja, som alltid när kloka människor resonerar blir det ett både och. Hjärnan hänger med tills vi når vår gräns, sedan blir det stressigt på ett sätt som inte är särskilt bra. Visserligen kan vi öka vår förmåga, både till simultankapacitet och stresshantering, men då kan en ju fråga sig var värdet ligger i det. Den diskussionen är nog så intressant, och även om Klingberg själv är intresserad av de filosofiska frågeställningarna så tillhör det en annan typ av bok som han ännu inte har skrivit. Däremot har han skrivit Den lärande hjärnan, som kom ut 2011. Där handlar det om hjärnans utveckling hos barn och han tar upp ämnen som dyslexi, dyskalkyli, hjärnskador och koncentrationssvårigheter. Bland annat.

Torkel Klingbergs forskning är oerhört intressant och kan framför allt leda till att många barn får det lättare att genomleva skolåren. En koncentrationssvårighet eller en ADHD-diagnos behöver inte längre betyda att barnet blir stämplat som en bråkmakare som inte hänger med i skolarbetet. Det i sig kan få effekten att barnet inte hamnar i den negativa spiral som många vuxna personer med ADHD berättar om. Jag ser fram emot att läsa mer om den här forskningen, och hoppas att Klingberg är så god att förse oss med fler böcker.