Visst är det en konst – den att ligga med böcker? Jag kan inte låta bli att tänka så när jag, av en ganska burdus röst, uppmanas att dela bädd med Lyra Ekström Lindbäcks romandebut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck.

Att ligga, det skulle alltså vara att läsa. Men vad är det då – detta läsa? Vad utmärker en god läsning, en talangfull läsare? Att underkasta sig texten (eller författaren, berättaren, fokalisatorn – i vilken dieges han eller hon än må befinna sig); att göra motstånd mot texten eller rent utav vänsterprassla – och hålla på med två böcker samtidigt. Vilket gör mig till en notoriskt otrogen person: jag har under de senaste åren haft en handfull böcker på gång samtidigt…

Vem bestämmer: författaren, läsaren eller texten. En intressant figur som hade kunnat vara en spännade trekant, men som här blir en tvåsamhetens BDSM-lek à la E L James, fast med uppenbara pretentioner och ambitioner på att vara någonting mer än en våt dröm om mr Christian Grey eller någon annan av världslitteraturens mr Darcys.

Vad är det egentligen för typ av text det här? Litterär finporr eller ett språkligt experiment där det leks med termer som >>litterärt grepp<< ; >>målgrupp<< och >>tilltal<< i ett försök att gestalta den våldsakt och det begär som språket kan sägas bestå av?

Det maktspel som Lyra Ekström Lindbäck (som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2012) spinner på är uteslutande i händerna på författaren och är en väv av myter, litteraturteori och populärkultur. En blandning av högt och lågt alltså.

Låt oss ta det från början: Orfeus ger sig ut för att söka sin Eurydike, Dante vandrar genom helvetets eld för att återfinna Beatrice, Indras dotter stiger ned till jorden för att se till de stackars människorna. Skillnaden är bara att den här gången är Orfeus/Dante en kvinna och Indras dotter en subversiv, perverterad sadomasochist. En nedstörtad ängel vars syfte med sin blivande musa – hon som ”är vad ni skulle kalla naiv och lättlurad” – är att skapa ett lydigt objekt.

Det dödsrike som textens Lyra Ekström Lindbäck (textens jag) stiger ner i är den kladdiga massans – dumma och äckliga osaliga andar ”med slöa, oengagerade koögon”. Eller är det kanske ett land som befolkas av kritiker och den så kallade litterära parnassen?

Som ni märker är ingångarna till detta textliga Hades många. Och visst. Det är lätt att ta sig in. Men det är desto svårare att ta sig ut. Eller ens röra sig i den lavaström som utgör bokens vulkaniska monolog.

Textens jag är alltså jävligt förbannad. Vill inte skriva in sig i en litterär kanon, vill inte bli en kopia utan födas som original, leva som original och dö som original. Ett poetiskt geni som odlar sin trädgård medan vi andra mockar dynga i stallet. Jaget har inget att lära, vill inte lära. Jaget kan med andra ord helst och bäst själv!

Däremot vill jaget gärna lära upp.

Jag gillar det sådär. Det är småkul, absolut, men det luktar mer litteraturteori än det smakar fiktion. För den skull inte äckligt, inte dåligt, inte något man helst vill glömma. Det blir bara, till slut, lite tråkigt. Och i sin uppkäftighet, en smula pubertalt.

Den upproriskhet som hade kunnat vara textens grova sandpapper framstår nu mest som en ohöljd fascination för hajpade litteraturteoretiker.