Fast det finns massor av historiska romaner som jag älskar – och fast mitt historieintresse i grunden alltid varit mer förankrat i populärkulturen än något annat – så får jag väl erkänna att själva begreppet historisk roman för mig ändå bär på ganska många fördomar. Jag ser för mig glassiga romantikböcker där det historiska mest utgör en exotisk kuliss och krydda, mer en ursäkt för tjusiga klänningar och förbjuden kärlek än något som har med det faktiska förflutna att göra.

Man kan använda historia till en mängd olika saker. En historisk berättelse kan, precis som fantasy eller science fiction, visa på hur världen skulle kunna se annorlunda ut. Den kan också dra paralleller, som när Vilhelm Moberg skrev om småländska 1600-talsbönders uppror mot en tysk fogde i Rid i natt! för att kritisera svensk undfallenhet för tyskarna under andra världskriget.

Man kan dra massiva sådana paralleller också mellan Julie Otsukas Vi kom över havet och till exempel misstänksamheten mot muslimer efter elfte september. Ändå tror jag att Otsukas syfte handlar ännu mer om att synliggöra, om det där som brukar kallas att ”ge röst åt” dem som annars inte brukar höras. Otsuka ger röst; hon serverar faktiskt läsaren ett myller av röster.

De som ges röst är japanska kvinnor, ”postorderbrudar”, som gifts bort med okända, redan emigrerade män och som reser till dessa japanska invandrarmän i Kalifornien med båt från hemlandet 1919. Detta kvinnokollektiv utgör romanens berättarröst, ”vi”, ända fram till bokens sista del, där japansk-amerikanerna efter anfallet mot Pearl Harbor 1941 samlas ihop och försvinner.

En berättelse i vi-form om en stor och ganska diffus kvinnogemenskap? En gemenskap som egentligen inte har så mycket mer gemensamt än att de är just japanska postorderbrudar som kommer till Kalifornien 1919? När jag börjar läsa tänker jag ungefär ”Okej, cool idé, men så här kan hon ju inte hålla p唝. Men det kan Otsuka. Och hon gör det så jäkla bra.

Otsuka skapar ett spretigt ”vi” med variationer och upprepningar i nästan hypnotisk blandning. Varje mening låter bara ana ett helt livsöde, på ett sätt som ofta nästan är mer poesi än roman.

Den natten tog våra makar oss snabbt. De tog oss lugnt. De tog oss försiktigt men bestämt, och utan att säga ett ord. De förutsatte att vi var de oskulder som äktenskapsmäklarna hade lovat dem att vi var och de tog oss med utsökt omsorg. Tala nu om för mig om det gör ont. De tog oss när vi låg platt på rygg på det kala golvet i Minute Hotel. De tog oss nere i centrum, i andraklassrummen på Kumamoto Inn. De tog oss på de bästa hotellen i San Francisco där en asiat på den tiden kunde sätta sin fot. Kinokuniya Hotel. Mikado. Hotel Ogawa. De tog oss för givna och förutsatte att vi skulle göra vad vi blev tillsagda att göra för dem.

Så småningom ges de olika livsödena olika namn, även om de fortfarande bara är fragment. När japanerna i samlad tropp tvingas lämna sina hem för ett osäkert öde (tvångsförflyttning eller internering) är de individer, med olika erfarenheter och olika sätt att reagera.

Katsuno lämnade sin makes tvätteri i San Diego mumlande: ”Kan någon vara snäll och väcka mig.” Fumiko gav sig av från ett pensionat i Courtland och bad om ursäkt för allt besvär hon eventuellt kunde ha orsakat. Hennes make gav sig av med en uppmaning till henne att skynda på och hålla käften. Misuyo gav sig av älskvärt och utan agg emot någon. Chiyoko, som alltid hade manat oss att kalla henne Charlotte, gav sig av med en maning till oss att kalla henne Chiyoko. Jag har ändrat mig en sista gång.

Därefter flyter de ihop igen till diffusa minnen hos människorna på de platser de tvingats lämna. Ingen minns riktigt vilka de var eller vart de tog vägen. Ingen vill väl heller veta hur människor som levt där i decennier samlades ihop, märktes upp och försvann.

I detta sista kapitel har till och med författaren övergivit dem. Just det har jag faktiskt lite svårt att förlåta. Att hon däremot funnit ett sätt att så suggestivt gestalta en tyst massa, tystad genom sin klass, sitt kön, sin etnicitet, för att de var rädda att sticka ut som annorlunda och för att man faktiskt ville göra sig av med och tysta dem – det är en bedrift som ger mig förnyad och förstärkt tro på hela den historiska romanen som genre – och som borde göra historiker gröna av avund.