När jag var sexton år flyttade jag hemifrån för att gå gymnasiet i en annan stad, i ett annat landskap. Jag var skitstolt. Jag klarade mig själv (hyfsat) på ett sätt som knappt någon annan av mina vänner gjorde. Jag var nästan vuxen. Jag var självständig.

En gång när jag skulle åka hem över en helg fick vi åka ersättningsbuss mellan Jönköping och Skövde. Efter mer än en timmes resa upptäcker jag att killen bakom mig har sin hand mot min kropp, inlirkad mellan sätena. Att jag inte vet hur länge han har tagit på mig ger mig panik. Jag markerar, trycker till så att han klämmer sig och drar åt sig handen. Jag bevakar springan mellan sätena. Tills jag känner hans hand mot mig igen, på andra sidan sätet den här gången. Jag markerar igen. Han vet att jag vet nu. Att han är påkommen. Men då kommer båda händerna, en från varje sida och istället för att skälla ut honom inför alla andra i bussen byter jag tyst säte. Jag är sexton år. Jag har nyss flyttat hemifrån. Och på en ynka bussresa får en främmande kille mig att gå från stark och självständig till rädd och skamsen över min egen feghet. Och till att alltid hålla koll på vem som sitter bakom mig när jag åker kollektivt.

Det här är en incident. En av tröttsamt många som format, och fortsätter forma, mig som kvinna. Vanja Hermeles skönlitterära debut In som ett lamm, ut som en tigrinna består av berättelse på berättelse av den här typen. I romanen blandas korta, återberättade händelser med dialoger i intervjuform. Där är en minnesbild av hur gymnastikläraren i högstadiets matsal säger ”Var inte rädd, Vanja. Det är inte korven man blir tjock av, det är såsen.”. En av en man som visar kuken för två systrar på tunnelbanan. En av hur den manliga kolloledaren lär flickorna att man inte bara ska sparka med benen, utan också visa rumpan, när man dansar cancan. Ett minne av en skönhetstävling på en bar efter att berättarjagets kompis blivit head huntad på gatan. Och hur de fick gå direkt efter tävlingens bikinimoment eftersom de, fjorton år gamla, egentligen var alldeles för unga för att få vistas i lokalen.

Fragment på fragment på fragment. Precis så som det där ständigt närvarande sexuella hotet oförtrutet arbetar sig in i så många kvinnors självmedvetenhet. Det är inte de separata skeendena utan den konstanta upprepningen som kränker. Mönstret. Det där jäkla mönstret som man inte får syn på om man vägrar se sig själv som en del i ett sammanhang. Men här, när scener och skeenden läggs efter varandra, ligger det öppet för beskådan. Ja, Hermele. Precis så är det. Briljant fångat!

Hermele har tidigare skrivit tre mycket uppmärksammade rapporter om jämställdheten i svenskt kulturliv, där hon bl.a. intervjuat ministrar, chefer och konstnärliga ledare inom olika delar av kulturområdet. Det bandade materialet från dessa ska ha fungerat som inspiration för In som ett lamm, ut som en tigrinna, och då främst för de långa dialogerna som är uppbyggda kring intervjuformen får man anta. De återges som verkliga vetenskapligt utförda intervjuer, och även om personerna är anonymiserade så är titlarna kvar; Prefekten, Teaterchef A-C, Teaterregissören, Ministern etc. Det är intressanta dialoger där det blir tydligt att det man inom kulturen tar till för att slippa se sin del i reproduktionen av mönstret är nyckelbegreppet kvalité.

Jag skulle kunna gå in i ett ordentligt resonemang kring de här delarna av romanen också, de som främst kretsar kring villkoren för och inom kulturen. För det är smart och bra och klokt det hon skriver. Men, och här kommer min invändning mot In som ett lamm, ut som en tigrinna, jag läser det i mångt och mycket som två separata delar och jag får inte helt ihop det. Jag hade hellre fått läsa två böcker av Hermele – en skönlitterär och en populärvetenskaplig. En där minnesfragmenten kunde få stå för sig själva, och ges utrymme att vara mer språkligt intressanta. Mer skönlitterära helt enkelt. Där de kunde få bränna till genom upprepningen. Och sedan en mer populärvetenskaplig bok där de skönlitterära ambitionerna hade fått stå tillbaka för analysen. Nu blir det tyvärr för splittrat för mig.

Den här romanen är verkligen briljant i sina stunder, och däremellan är den inte sämre än bra. Men jag övertygas inte alls av hur den är uppbyggd, och blir under läsningens gång aldrig riktigt bekväm med det. Däremot övertygas jag av Hermeles förmåga att hitta just de där situationerna, de där ögonblicken, då man genast får ont i magen men inte förrän efteråt kan sätta fingret på vad som hände. Ett ord. En beröring. En liten, liten sak som stack ännu en tagg i en.

I efterspelet av EKO:s rapportering om sextrakasserier inom scenkonsten 2010 blossade det upp en debatt om var gränsen för trakasserier går. Det kan vara svårt att säga menade bland annat kritikern Tomas Forser, framförallt i en värld så präglad av ”sinnlighet” och ”erotisk laddning” som scenkonsten är. Han följde upp med att konstatera: ”Upplevd kränkning är inte alltid detsamma som faktisk kränkning.” Jo, det är det. För det är inte upp till den som kränker att definiera vad som ”faktiskt” är kränkande. Något som gott kan påminnas om i dagens debattklimat. Och Hermele påminner oss om att lägga samman delarna för att visa vad de bildar tillsammans – och jag tror att det är där man måste börja.