Strindberg måste återerövras, tas tillbaka från etablissemanget. Finkulturstämpeln gör honom tandlös, och det finns liksom en konspiration bakom det:

Ty det är en accepterad sanning att Strindberg först var radikal (åttiotalet), sedan mystiker och reaktionär (Inferno och Blå böcker), därefter åter radikal (Strindbergsfejd). Det är felsyn. Men den är inte tillfällig. Den är styrd och den tjänar.

För att motverka denna styrning har Jan Myrdal sammanställt en Strindberg-antologi, Ordet i min makt. Läsebok för underklassen, som gavs ut första gången 1968 och har kommit i flera utgåvor sedan dess. Den återutgavs senast under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, och nu till Strindbergsåret har den alltså plockats fram igen.

Ordet i min makt innehåller ett 30-tal kortare texter, berättelser, debattartiklar och liknande – en liten del av den Strindberg man bör läsa, menar Myrdal. ”Romanerna är inte med. Dramerna är inte med. Dikterna är inte med. Svenska Folket är inte med. Bland Franska Bönder är inte med.” Här antyds att det finna enorma mängder relevanta och aktuella texter att välja mellan (och ”Den verkliga segern är att dagens ungdom läser Svarta Fanor och Röda Rummet”).

Det är dock knappast det intryck jag får av samlingen. Majoriteten av texterna framstår snarare som ren utfyllnad. Vad har till exempel ”Svensk natur”, en trettio sidor lång beskrivning av, ja, svensk natur – av vilka växtsorter, bergarter och annat som finns på olika platser i Sverige – i den här antologin att göra? Jag håller på att fullkomligt missa deadline för min recension, helt enkelt för att jag ideligen somnar i boken.

Jo, det finns ljusglimtar, där Strindberg är rakt politisk, vass, rolig och träffsäker. En del kompromisslösa resonemang om klass håller fortfarande – även om den som agiterade så rakt på sak idag med största sannolikhet skulle bli hånad för det – men lika – minst lika – kompromisslös är han ju när idéerna i sig är helt uppåt väggarna.

Får han ett ögonblick mitt hjärta att slå lite snabbare så förstör han det strax igen, som när han i ”August Strindbergs Lilla Katekes för Underklassen” kommer in på kvinnor och äktenskap och ställer frågor och ger svar som:

Vem har stiftat äktenskapet?
Kvinnan, som därmed bildade en ny överklass, i det hon undandrog sig arbetet.

eller

Vad är äktenskapet?
En ekonomisk inrättning varigenom mannen tvingas arbeta för kvinnan, vars slav han blivit.

Den ”underklass” Strindberg (och i förlängningen Myrdal, som väljer att okommenterat återge det) skriver för är med andra ord bara halva underklassen, den manliga halvan.

Strindberg har faktiskt sällan känts såhär daterad och gubbig, för att inte säga ”vit, kränkt man”. Texterna är ofta märkligt privata, fulla av öppna eller illa dolda gliringar mot sedan länge döda personer, i sedan länge bortglömda sammanhang. Det är möjligt att gliringarna på sin tid var välförtjänta, men drygt hundra år senare är det helt enkelt svårt att bry sig. Här och var sätter han förstås fingret snarare på tendenser, och då kan det fortfarande kännas allmängiltigt och angeläget, men mestadels verkar han bara småaktig och gnatig.

Samma tendens går förresten igen i Myrdals många efterord. I Ordet i min makt har både Strindberg och Myrdal samma tendens att framställa sig själva som sin respektive tids ståndaktige sanningssägare. De ger helt enkelt intryck av att vara två ganska pubertala äldre herrar som jag mest känner att jag klarar mig bättre utan.