Mannen utan ryggrad är Peo Bengtssons debutroman om…ja, en man utan ryggrad, som det lite kryptiskt heter på bokens baksida. Det är också, enligt baksidan, en roman om olika kärlekar. Om kärleken till en kvinna. Och kärleken till musiken.

I fokus är det 20-nånting unga berättarjagets komplicerade relation med den tretton år äldre Katarina. Jaget, som vi egentligen aldrig får något namn på, berättar sin historia för sin nuvarande fru, Bodil. I nutid sitter han vid köksbordet och för ordlösa samtal med henne om något som har kommit att bli närvarande utan att det någonsin nämnts högt. En knöl har börjat växa i äktenskapet, den skaver och svullnar. Enda sättet att få den att försvinna är att på något sätt berätta. Repa upp det förflutna, försöka fördriva det som en gång slet på en relation och nu har flyttat sig in i en annan:

Bodil, jag sitter så uppgiven vid frukostbordet ibland. Jag vet det. Det är som att jag är nöjd med likgiltigheten, trots att det inte alls är sant. Det finns ingen annan människa jag vill kommunicera med mer än dig, så är det faktiskt. Du vill fånga upp min blick över mjölkpaketen, du sitter kvar och drar igång samtalet. Jag älskar dig för det, att du orkar ta striden.[…] Det är så här tarmvred känns, tänker jag utan att någonsin ha drabbats av det. Köksklockan tickar och bildar sjok av tid, när vi famlar efter orden där vi köksbordet så är det sekundvisaren man hör allra tydligast. Ibland stämmer diskmaskinen in i en eländig melodi.

Berättarjaget träffar och förälskar sig i Katarina när han får anställning på byrån där hon jobbar. Hon är en karriärkvinna, en arbetsstjärna älskad av alla på kontoret. Han flyttar in till hennes lilla lägenhet på Skånegatan i Stockholm, som också är den huvudsakliga arenan för romanens händelser. Det är 90-tal, alla hänger på Hannas krog, alla lyssnar på Broder Daniel. Berättarjaget startar tillsammans med sina bästa vänner ett rock-/popband som med tiden kommer att bli allt viktigare för honom. Intill Katarina föds hans andra stora kärlek i musiken. De två kärlekarna kan dock omöjligt sammanföras. Jaget älskar Katarina, men hon har ingen naturlig plats i hans musikerliv. Dessutom dras hon med problem som inte bara inverkar på relationens maktbalans, utan också får förhållandet att långsamt söndras och gå från en aura av skimrande förälskelse till stadier där slitningar och vacklan urholkar allt.

Det är bitvis mycket intressant att följa den relationstrappa och vägen fram till uppbrott som Peo Bengtsson skriver om. Relationernas små skiftningar, punkterna där känslor tonar ut och blir andra är oftast mycket svåra att upptäcka för den som är mitt uppe i något. Det är först efteråt, när vi sätter oss ner och berättar, eller skriver, som nyanserna blir distinkta.

Peo Bengstssons berättarjag har nog sett de här skiftningarna och romanen fångar händelseförloppet väl, men tyvärr är känslor och skeenden ofta för svepande för att jag ska kunna ta dem till mig. Jag vill gärna känna kärleken till Katarina, kärleken till musiken och allt det jobbiga som sker i kollisionen mellan dem. Jag vill få vara med, uppleva i kropp och psyke vad kärleken gör med människorna. Men många gånger nöjer sig författaren med att bara låta jaget berätta hur mycket han älskade Katarina, i stället för att göra nedslag i en scen och verkligen bjuda in läsaren.

Det finns undantag, som i sekvensen ovan där jaget vänder sig direkt till Bodil. När texten ges utrymme att stanna upp i situationen, vilket den allt oftare gör mot slutet av romanen, är Peo Bengtsson lysande. Då är Mannen utan ryggrad en nyansrik, vardagsnära skildring om relationernas söndring som det är svårt att inte känna igen sig i.