Jag träffar deckarförfattaren Kristina Appelqvist på bokmässan i Göteborg. Hon är aktuell med sin fjärde bok De blå damerna (utgiven på Alfabeta förlag) där paret Lundgren-Alexandersson, dvs den unga rektorn Emma och hennes kärlek kriminalkommissarien Filip återigen kastas in i en mordutredning. En berömd van Gogh-målning stjäls samtidigt som en radikal chefredaktör hittas mördad.

Kristina Appelqvist berättar att hon alltid har varit intresserad av böcker. I högstadiet hade hon en peppande lärare som uppmuntrade hennes läsande och skrivande. När hon jobbade på högskolan i Skövde (där hennes pusseldeckare är förlagda) började hennes skrivande jag att tänka på den akademiska världen som miljö för deckare. Hur mycket det är som händer och kan hända i där. Hon menar att högskolan är en underbar miljö att jobba i. Alla intriger som utspelas och som kan fångas upp.

När Appelqvist sedan blev sjukskriven i flera månader på grund av diskbråck fanns där plötsligt en tidslucka. Det var då debuten skrevs. Hon berättar hur hon faktiskt stod upp och skrev början på Svarta löparen. Då Appelqvist är journalistiskt skolad tror hon att hon har lättare att hitta på sina historier. Hon debuterade som 39-åring och det kändes viktigt. ”Ska man sitta där på hemmet och ångra sig?” Hon kände att det var tvunget att försöka. Kunde hon hålla ihop ett eget projekt? Klara av att hålla ut och få ihop en lång berättelse? Hon närde en stor längtan av att få det hon skrivit utgivet. Hon kontaktade Bonniers 2008 men fick nej. Bearbetade sitt material och skickade in till Alfabeta där hon fick napp.

Appelqvist jobbade själv nära rektor och visste precis hur en sådan arbetade. Ur detta skapade hon sin kvinnliga, unga rektor Emma Lundgren. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson var från början en något otydligare karaktär, men han blev så småningom allt mer tydlig. Tanken med paret är att de ska vara vanliga och sympatiska människor.

För Appelqvist är det viktigt att hennes böcker underhåller. Hon vill att hennes deckare ska ge en feel-good-känsla. Hon känner att hon lär sig mer och mer för varje bok. Hur karaktärerna hela tiden djupnar. Appelqvist fastnade för pusseldeckaren där gåtan står i centrum. Hon vill att hennes böcker ska vara en positiv läsupplevelse som kretsar kring människorna och deras inre samt naturligtvis själva mordgåtan. Hon berättar hur hon själv går undan och värjer sig för det mest brutala. Menar också att när man är mitt i livet och har familj har man oftast inte den mentala ro som krävs för att läsa Dostojevskij.

Som inspiratörer och favoritförfattare nämner Appelqvist brittiska författare såsom Peter Robinson, Stephen Booth och Dorothy Sayers. Samt vår svenska Johan Theorin.

I Appelqvists böcker har det hittills varit två olika berättelser som möts. Mordhistorien blandas ofta med en historia från det förflutna. Det kan vara dagbok, brev eller tillbakablickar bakåt i tiden.

Appelqvist säger att det är en förutsättning att hon från början vet vem som är mördaren. Hennes arbetsprocess börjar med att hon tejpar ihop stora pappersark. Boken delas upp i flera delar. En ”början” inleder. Sedan fyller hon på med nyckelord. Berättelsen ska helst börja vända i del fyra som hon kallar ”lösning”. Det hela avslutas med en ”upplösning”. Sedan kan hon se var det finns för mycket eller för lite och fylla på arket. Appelqvist skriver sina böcker från A-Ö och tycker att det är viktigt med en röd tråd.