Läser man recensionerna av Magnus Dahlströms Sken (Svd, Aftonbladet, DN, GP) så är det några saker recensenterna är överens om.

1) Sken är en fortsättning på Dahlströms förra roman Spådom. Där följde vi 3 män i arbetsplatsmiljö. Här följer vi 3 kvinnor i arbetsplatsmiljö.
2) Ett grundläggande tema i Sken är kvinnans underordning, hennes omöjlighet att styra den berättelse hon själv är huvudperson i.
3) Dahlströms litterära stil är särpräglad och avgörande för läsupplevelsen.

Jag har inget att invända men skulle vilja göra några kommentarer kring andra och tredje punkten.

Kvinnans underordning?
Det är sant att Sken handlar om kvinnans underordning. Kanske är det därför männens berättelse i Spådom återges i jag-form medan Sken berättas i 3:e person. Man kan se det som att berättelsen är lojal mot underordning och inte försöker göra kvinnan till ett subjekt, inte försöker skildra henne inifrån.

Hela Dahlströms författarskap handlar om människans omöjlighet att få kontroll över sitt eget liv. Hennes position som handlande subjekt är alltid ifrågasatt. Det finns en skillnad på kvinnor och män i det att män i större grad reagerar med våld och aggressivitet. Kvinnor viker istället undan eller alternativt försöker resonera förnuftigt vilket aldrig fungerar eftersom världen inte är förnuftig eller vänd mot människan utan istället alltid obegriplig och alltid kärlekslös.

Vad man vill och varför man vill det man vill blir aldrig begripligt i Dahlströms prosavärld. Detta gör människor oroliga och aggressiva. Det enda begripliga, det vi kan tala om, är sakerna som omger oss, vilket leder oss in på Dahlströms språk.

Dahlströms litterära stil
Dahlströms litterära universum är oftast intentionslöst, det är inte människor som vill någonting, eller om en vilja framvisas så är det den blinda vilja Schopenhauer pratar om när han skriver att stenen vill genom glaset mer än glaset vill stå emot stenen.

Några exempel på intentionslöshet från första sidorna i Sken:

Kniven petade bort några jordstycken
Hinken med jord tömdes i skottkärran
Ramen skakade fram och tillbaka, sanden rann mellan maskorna

Detta är en stil som ser världen med en vetenskaplig blick, en stil som är kyligt intellektuell. Tingens rörelse registreras, människan är normalt en iakttagare, inte en igångsättare, av dessa rörelser. Om berättarrösten uppvisar några känslor så är det ofta ett äckel inför smuts och partiklar.

Därmed uppstår, i Sken, en krock mellan den litterära stilen och handlingen. Låt gå för arkeologen i första berättelsen, men förskolan och vårdhemet är platser där den kyligt intellektuella stilen, och det faktum att berättelsen återges i 3:e person, gör att berättaren kommer väl långt från personerna.

Exempelvis berättarens äckel inför partiklar som virvlar runt rimmar illa med någon som arbetar i dessa miljöer. Om man faktiskt tycker att det är äckligt att en senildement hostar eller tycker att partiklar som virvlar upp från ett lakan man skakar är obehagligt, ja, då är det inte lätt att arbeta på ett vårdhem.

Ibland förstår jag inte riktigt varifrån berättarrösten kommer, är han en utifrån, lätt äcklad betraktare? Det är som att äcklet inför dessa miljöer gör att kärlekslösheten, människors omöjlighet att nå varandra, placeras hos betraktaren, att det är ett resultat av berättarens perspektiv.

Oavsett dessa invändningar – och kanske skulle de försvinna vid en djupare analys – så är Dahlströms litterära stil oavbrutet fascinerande. Det är en prosa som, i sin ständigt uppvisade kärlekslöshet, är smärtsam att läsa. Det är en prosa som har en blick på världen som det är svårt att inte uppfatta som klarsynt och avslöjande. Som att Dahlström tvingar en att se något som man egentligen inte vill se.