”If you want to be a non-conformist, you have to dress in black and listen to the same music we do.”
- South Park

Ett av de säkraste sätten att få en 70-talist att känna sig gammal är att påpeka att, du vet, den där söta lilla bäbisen på omslaget till Nirvanas Nevermind? Han har rösträtt idag. Det tidiga 90-talet är i popkulturen lika långt tillbaka, lika fruset i en kliché som 60-talet. I stället för batik, fri kärlek och droger är det rutiga skjortor, kondomer och folköl. Från Give peace a chance till Touch me, I’m sick.

Lovis och Alex möts på uppropet på gymnasieskolan i Karlstad. Det är 1992 och hon och han är de enda i klassen som har håret färgat svart, konstigt nagellack, lyssnar på The Cure och Sisters Of Mercy, och det blir de mot världen. Genom musiken, genom det gemensamma utanförskapet, genom att de vågar genomskåda allt ska de hitta en väg vidare till vuxenvärlden i en stad där Sven-Ingvars fortfarande regerar och Internet inte uppfunnits. Och när det framkommer att Alex föredrar killar, vet ju både de och vi vart historien går. De bor ju trots allt bara 75 km från fucking Åmål; lite ångest, lite föräldradrama, men de har ju redan löst livets stora problem vid 16 års ålder och deras vänskap kommer att besegra världen.

Fast nu är Hanna Jedvik ingen som vill göra det lätt för sina huvudpersoner. Utifrån något som vid första påsyn kan verka som en orgie i nostalgi och Bullen-brevfilmer skapar hon något angeläget. Lovis berättar hela historien i andra person, som ett långt brev till Alex nedtecknat dag för dag, och i stället för att skapa ett säkert avstånd till något som hände för 20 år sedan drar hon in oss i allt det där som vi redan hört hundra gånger; caféhänget, MTV-tittandet, Hultsfredssupandet, förälskelser, drömmar och besvikelser. Och den krypande att världens jävlighet kan vara så mycket mer konkret än bara en allmän känsla av att vara ung och missförstådd. När musiken tystnar, när filmen är slut, när klichéerna uttömts återstår fortfarande de verkliga problemen och de löser sig inte alltid.

Kurt Cobain finns visst idag; han lever på tusentals t-shirts och affischer, ibland rentav på skiva. Hanna Jedviks roman blir ett rop till alla de andra som gick vilse och försvann. Problemet med nostalgi är att den är säker; den går alltid igenom samma frågor, hittar samma svar, presenterar samma lösningar. ”Det går över.” Även om Kurt Cobain… ibland har sina brister gillar jag skarpt hur den bjuder in en i den vid det här laget smått sepiabruna tiden och sedan slutar i den verkliga ångesten: Hur kunde vi som var så säkra på vår plats utanför världen låta den komma oss så nära inpå livet? Där svider den, där känns den angelägen.