Jag vill så hemskt, hemskt gärna tycka om Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb.

Jag vill tycka om den eftersom den är fransk. I högstadiet började jag läsa franska. Vi hade en helt fantastisk lärare vars råttor var Sverigemästare i råttagility, och som tyckte att grammatik var en världslig sak, det var bättre att ägna sig åt att se mängder av filmatiseringar av franska böcker, helst med Gérard Depardieu i huvudrollen. Hennes favorit var Manon des Sources – där Ugolin syr fast en rosett i sin bröstvårta och en känsla av spyfärdigt äckel svepte genom klassrummet. Då bestämde jag mig för att älska allt som var franskt.

De obotliga optimisternas klubb är en fransk bok av den populära hej-jag-äter-baguette-luktar-på-basilika-och-rosmarin-och-dricker-rödvin-filosofiska sorten, som blandar komiska, kärleksfulla skrönor med djupa tankar om livet. Och jag älskar ju den populära franska 2000-talsromanen. Jag är i perioder kär i Anna Gavalda (fast mest i novellerna i och för sig) och jag knockades på det mest charmerande sätt av Muriel Barberys Igelkottens elegans. På filmfronten är Jean-Pierre Jeunet självklart min husgud.

Alltså vill jag tycka om Guenassias episka berättelse om tolvåriga Michels tillvaro i efterkrigstidens Paris. Om kaféet där schackklubben, vars medlemmar alla är östeuropéer i exil, håller till och med stora gester diskuterar livet. Där flashbacksen som förklarar klubbmedlemmarnas liv utgör en personlig historisk kontext och där 60-talets ungdomsförälskelser sötar och kryddar hela grytan.

Här finns den typiska franska besattheten vid det litterära arvet. Michel är en bokmal. Sartre och Kessel figurerar själva i klubben och i boken. Här finns det charmiga filosoferandet.

Ändå är det något som inte klickar och jag börjar mer och mer ogilla De obotliga. Efter ett tag inser jag vad det är som skaver: Könet.

De obotliga optimisternas klubb befolkas av män och åter män. En gång tar Michel med sig Cécile dit och hon förstör alltihop. Cécile är Michels brors före detta flickvän. Hon är nervös, lätt ätstörd, oberäknelig, men snygg – och därmed den mest sympatiska kvinnan i boken. Michels mamma är en oförstående, hänsynslös kapitalist. Michels syster är en korkad bimbo som utnyttjar sin brors godhet. Michels kärlek är vidskeplig och osjälvständig. Milène, en flickvän till en av klubbmedlemmarna är dennes livs olycka och orsaken till att han dricker sig full varje dag (här kan tilläggas att det beskrivs hur han beter sig som en skitstövel, men att skulden ändå är hennes).

Jag tänker att det är en beskrivning av tidsandan. Att Guenassia skildrar en tid som är annorlunda jämfört med idag. Jag tänker att det är en förklaring och en ursäkt. Jag försöker tänka så – för jag vill ju så gärna tycka om boken. Men det funkar inte. Jag kan inte se det parisiska 60-talet som ett svepskäl till en sorts hemtrevlig misogynism. Jag tycker helt enkelt att bilden kunde gjorts annorlunda.

När jag väl börjat störa mig på detta hittar jag fler problem. Jag stör mig på en del ologiska hopp, på att jag inte får grepp om Michel, på den stolpiga och klyschiga kärleksdialogen på sida 571, på att det är en så djävulskt tjock bok.

Jag skulle vilja gilla den här boken. Men jag kan inte. Förlåt. Tyvärr. Det funkar inte.