Att läsa Nina Hemmingssons Det var jag som kom hem till dig känns lite som att bli brutalt överkörd av ett gäng mopedister just när man är på väg hem till den viktigaste personen, i sin sönderkördhet går man ändå hem till henom, ringer på dörrklockan i ett par timmar innan man inser att hen har inte lust att träffa en (överkörd eller inte), då samlar man in alla mördarsniglar man hittar på gården och trycker in dem genom hens brevinkast och sen går man hem och tröstäter. Så känns det. Ungefär.

Eller så känns det som en enda lång högstadieperiod som aldrig tar slut. Som när man känner att om man inte har strulat med Kalle P så är man inte värd ett skit, nej, har man inte gjort det innan höstlovet ”Då dör man / Då dör man och kommer inte till himlen”. Och när man gör det (strular med Kalle P alltså) upptäcker man att det inte hjälper, för världen fattar ändå att man inte hör hemma, ”för normalt bor inte här längre”. Och man får ägna dagarna åt något annat än livet istället.

Eller, så är det bara jag som känner att det är så. För när jag läser Hemmingssons diktdebut så känns det som om Skärblacka plötsligt är obehagligt nära. Skärblacka är den lilla bruksort utanför Norrköping där jag tillbringade min högstadietid. Där finns tre pizzerior, två frisersalonger, en pappersmassafabrik och en högstadieskola. I Hemmingssons poesi finns något som påminner om småstaden, miljön och människorna och stämningen där. Jag tror att det är tematiken kring boende och hem, som genomsyrar delar av samlingen, som får mig att tänka i inredningstermer och jag tänker att det här är motsatsen till ljust, fräscht och skirt. Det är inte heller shabby chict, det är bara shabby, men kanske kan det kallas äkta (om det finns något som kan vara äkta). Jag tänker ibland att det är groteskt ärligt, eller bara groteskt.

Det finns ett bortlängtande och en hopplöshet i det, som påminner om hur jag känner inför Skärblacka. Men det finns också en annan sida – stoltheten över att ha bott på det värsta stället. Hemmingsson får mig att äckelskratta, på samma sätt som jag gör när jag tänker på Skärblacka. Det är tragiskt, på ett svart humoristiskt sätt. Så himla kul och så himla sorgligt. Med självdistans och samtidigt alldeles för nära – jag funderar på om det är okej att använda ordet ”naken” men kommer fram till att det inte är det, för det är snarare sunkigt, men i det sunkiga finns en fräschhet i det faktum att det inte blir så naket klyschigt.

Jag försöker hitta ett gemensamt tema: är det känslan av att vara gammal? ensamhet och längtan? Men jag vet inte om jag blir nöjd med det. Blir det för spretigt då? Nej, dikterna är ändå väl sammanbundna av den där känslan (som för mig blir tanken på det ständigt pågående högstadiet – som om högstadiet inte var en tidsmässigt bunden period, utan ett tillstånd som man när som helst kan råka kliva in i igen).

Det finns något liksom genomskådande av fasaden – precis som i Hemmingssons serier. En krasshet och antiromantik. Det som ska föreställa fint blir så fult och äckligt. Men i det fula och äckliga finns eller skapas kanske samtidigt något fint (fast på ett helt annat sätt).

Det var jag som kom hem till dig är lite gränslös. Den handlar om det där jagets egen gränslöshet (och det kan ses som något positivt, kanske normbrytande på ett positivt sätt, eller som något som bara är totalt socialt inkompetent). Och efter att ha läst den i ett svep känner jag mig övermätt och lite lätt bulimiskt spyfärdig. Jag gillar det på ett lite motbjudande sätt. Det känns som text som går att knarka på samma sätt som Hemmingssons serier.