Efter min läsning av Väldigt sällan fin är det självklart att jag vill veta mer om Noah, huvudkaraktären i romanen och författaren bakom boken, Sami Said. Vi har mejlat med varandra och här är resultatet, mina frågor och hans svar.

Varför tror du att Noah är så negativ och stänger in sig själv istället för att möta andra?
Han är för bra för den här världen. Han är för svag för den här världen. Det är något fel på honom. Han är ingen riktig person. Han är den enda riktiga personen. Livet har inte besegrat honom än. O.s.v.

I boken drabbas Noah av en identitetskris, något de flesta möter både en och flera gånger i livet. Är det något du har upplevt själv?
Om idenitetskris innebär att det händer något som jag inte har verktyg att handskas med så händer det mig dagligen. Idag till exempel stod jag i kön i mataffären och så trängde sig en person framför mig . Hon bara gick före som det var något självklart. Jag vet inte om det var för att hon inte såg mig eller om det var för att hon ansåg sig vara bättre än mig eller om hon bara hade bråttom. Även om jag visste svaret hade jag nog inte sagt något, men då hade jag åtmistone sluppit oron.

Noah har det svårt i mötet med det svenska samhället. Hur har det varit för dig själv att växa upp i Sverige?
Nohas problem har ganska lite med det svenska samhället att göra. Förmodligen hade han haft det svårare om han bott kvar i Eritrea. Det finns inget speciellt med min uppväxt. Tror heller inte att jag snabbt kan komma på något enhetligt att säga om den.

Nohas tro är regelstyrd och vad jag uppfattar det som inte särskilt Gudscentrerad. Jag tror på en förlåtande och inkluderande Gud där tron är i centrum snarare än det man gör. Hur ser din tro ut, om du har någon? Tror eller tycker du att det är svårt att vara troende i Sverige idag?
Är det så intressant vad jag tror på? Antingen det ena eller det andra. Tvivlar på att någon har glädje av att läsa om det. Klart det inte är svårt att vara troende här. När de vill bygga en moské då blir det i värsta fall lite ståhej men de får alltid bygga till slut. När de kastar ut någon för att hon bär slöja, då kan man stämma och får alltid rätt. Och om man inte tycker om nyateister och dylikt är det bara att låta bli att lyssna. Fast kanske är det först långt efteråt som vi förmår att förstå vår tid. Så vi får väl vänta och se.

Väldigt sällan fin är uppbyggd av två delar. En där Noah är i Sverige och flyttar till Linköping för att plugga och en där han följer med sin pappa till Eritrea. Vilken var roligast att skriva? Motivera!
Andra delen. Naturligtvis. För att jag visste precis hur allt skulle se ut och handligen var mer koncentrerad i tid sett. Fast det är lite blandat också. Vissa kapitel i del ett är jag rätt nöjd med. De blev mer än vad jag jag kunde ha hoppats på.

När insåg du att det var skriva du ville göra?
Jag har nog inte insett det nu heller. Ett par dagar i veckan minst funderar jag på att ge upp.

Vad hade du gjort om du inte hade skrivit? Gör du något annat nu?
Förhoppningsvis arbetat som arkeolog. Förhoppningsvis gjort en revolutionerande upptäckt i stil med att ändra vår uppfattning om hur och när Polynesien befolkades.

Skriver du på något annat nu?
Jo. En grej om det som hänt mig senaste året. En ramadanbok. En bilderbok. En roman tillsammans med en vän.

Det låter spännande, kan du berätta mer om det. Jag undrar till exempel vad en ramadanbok är?
Hur mycket kan man säga om något som inte är färdigt? Det är en roman. Ramadan kommer ha en viss roll i den. Kanske kommer den handla om vad som händer med en tradition när den töms på sitt kulturella innehåll. Det är som julen fast tvärtom. Antagligen kommer det finnas relationer som det ska petas i. Vad som är helt säker är att en ramadansaga ska finnas med. Möjligen blir det i slutändan bara en ramadansaga. Måste fundera några varv till.

Skulle du kalla dig själv författare?
Jag vet inte, är det upp till mig? Jag är nog inget annat än vad jag alltid har varit. Hoppas.

Hur lång tid tog det för dig att skriva Väldigt sällan fin?
Ett par år. Fyra kanske. I höst kommer det ut en bok som berättar den historien. Som en bakom filmen film fast bakom boken bok. Den består av två delar. Ett brev jag skrev dagen efter att jag var färdig med Väldigt sällan fin och som bland annat handlar om arbetet bakom och en del som är skriven av en vän och som handlar om mig.

Beskriv känslan när manuset blev antaget, var det svårt att få det antaget?
Stressande. Stressande. Stressande. Det var en vän som stal manuset och skickade runt det. Så många refuseringar. Blev han bara lite irriterad läste han upp dem för mig. Alla sa nej, förutom ett då. Nu går han runt och kräver att jag ska vara tacksam. Tack för alla nya situationer och människor jag utsatts för. Tack för att jag i snart ett år inte kunnat sova ordentligt. Tack.