Jag har applåderat miniformatet på böckerna sedan det kom förra året. Jag som fortfarande använder mig av gamla hederliga anteckningsböcker skriver redan på den ledden. Boken läses alltså på längden, där en boksida motsvarar ett excessuppslag.

Men Syskonmakaren är den första bok som jag faktiskt läst som Excess. Och det är precis så bra som jag hoppats på! Jag läser Syskonmakaren på stranden på semestern, precis som den är gjord för! Den tar ingen plats i resväskan eller i strandväskan, den går att hålla i ena handen och kan läsas liggandes på rygg, mage eller sidan.

Den enda nackdelen är att den är lite svårbläddrad, de tunna bibelpapperssidorna klibbar lätt ihop med varandra, men är ett måste för att få boken så liten. Med Excessböckerna kommer ett rött snöre till bokmärke, som är löstagbart och meningen att användas till alla ens Excessböcker. Tyvärr färgar bandet av sig när det blir lite fuktigt och fuktigt blir det att göra när man läser i närheten av vatten.

Jag märker också att jag inte alls har samma uppfattning om var i romanen jag är när jag läser. Därför har jag svårt att uppskatta hur långt jag har läst, eller hur mycket jag har kvar. Det är omöjligt för mig att uppskatta hur lång tid läsningen kommer att ta eller var i boken vissa scener utspelade sig. Bokmärke är ett måste, för i det här formatet är jag fullständigt vilsen!

Som tur är skriver Lisa Jewell en roman där handlingen är följsam och lätt att ta till sig. Vi träffar Lydia, Dean och Robyn, tre unga människor i London som av olika anledningar börja söka sina rötter. Lydia är den ensamma, missförstådda tjejen med den tragiska släkthistorien som måste redas ut. Dean har ett helt okej liv när allt går fel och han blir ensam med en för tidigt född dotter och en vilja att ge henne en familj. Robyn är bortskämd och lycklig men ändå osäker och tvivlande. När hon träffar Jack måste hon söka sin familj eftersom hon är övertygad om att han är hennes bror. Det visar sig att de alla tre har samma spermadonator som pappa.

Det finns mycket tragik, familjehemligheter och sorg i Syskonmakaren men eftersom alla, på ett eller annat sätt hittar lösningen på sitt liv genom syskonskapet blir det en feel-good-roman att trivas med. Eftersom de tre syskonen alla är uppvuxna som ensambarn får de i och med kontakten med syskonen på pappans sida något som de inte har haft förut. De funderingar som väcks hos mig när jag läser Syskonmakaren är hur det hade varit om någon av huvudkaraktärerna hade haft halvsyskon på mammans sida, om det funnits en annan spermadonator inblandad, eller om mamman och pappan hade fått ”egna” barn innan eller efter. Då hade perspektivet med syskonskapet och det biologiska syskonskapet blivit ett annat och gett mer dimension till romanbygget.

Att pappa spermadonatorns perspektiv också lyfts fram i boken känns däremot inte lika motiverat. Som det är nu blir hans avsnitt mest en transportsträcka mellan syskonens delar eftersom det är hos dem som relationerna byggs. För att vara en relationsroman är det och till och med en riktigt bra sådan!