Tidigare frontades de svenska deckarsnutarna oftast av äldre ensamma män med alkoholproblem. När herrarna Henning Mankell och Håkan Nesser fått konkurrens har deckarsnutens personlighet förändrats. Nuförtiden är polisen yngre, tack och lov emellanåt kvinna, ofta i en relation och hen har gärna småbarn. Emellanåt blir jag störd över huvudkaraktärernas perfekta präktighet. Den kan stå mig upp i halsen och jag kan längta tillbaka till de luggslitna manliga poliserna.

Bokens huvudpersoner Nora Linde och Thomas Andreasson är av det senare slaget. Fyllda av förträfflighet vandrar de runt och är väluppfostrat omtänksamma och goda ute på Sandhamn i Stockholms skärgård.

Historien utspelar sig kring en midsommarafton på skärgårdsön. Alkoholstinna ungdomar festar och skrålar på båtbryggorna. Plötsligt kommer en ung tjej stapplande och ramlar ihop framför de övervakande poliserna.

Flickan blev liggande, alldeles nedanför träkajen, med den vänstra kinden pressad mot sanden. Det blonda håret låg utspritt bakom huvudet som en trasig gloria på en ängel.

Samtidigt firar Nora Linde midsommar med sin nya kärlek Jonas och hans dotter Wilma. Men festandet övergår i ren skräck då Wilma spårlöst försvinner under natten.

Nästa morgon hittas en död människa på stranden. Noras barndomsvän, kriminalinspektör Thomas Andreasson, är den som leder utredningen. Det visar sig att alla inblandade ungdomar har sin egen version av vad som hände. I stundens hetta är en mordgåta som griper. Dels för att det handlar om unga, sökande människor som står på gränsen till vuxenvärlden. En av dem mister brutalt sitt liv när det egentligen borde börja på riktigt. Sådant gör ont att läsa om även om det här är fiktion. Ont därför att det händer kring oss alldeles för ofta för att en ska kunna vifta bort det som en uppdiktad historia.

Det som gör att historien ändå inte kryper tätt intill mig är huvudkarakärerna. Thomas, Nora och hennes käresta Jonas är alla tecknade med vaga konturer. Jag har svårt att ta till mig deras duktighet. Det är som om de patrullerar omkring där på Sandhamn för att visa upp sina perfekt defekta liv. För visst har de problem, mestadels relationsbaserade grubblerier där de står vilset frågande utan egen skuld. Dock finns det karaktärer som känns. Pappan till den brutalt ihjälslagna tonåringen på stranden drabbar med sin dubbelhet. Hans hjärtskärande sorgparad med det djupa suget efter hämnd gör honom desperat mänsklig. Även den mordmisstänkte tonåringen skildras ömsint och skört. Hens tvivel och smärta känns levande och angelägen. Annat fint att lyfta fram med historien är att vi läsare hålls duktigt på halster. Mordgåtan förblir in i det sista en gåta och slutet bjuder på en cliffhanger.

Slutligen vill jag bjuda på ett Henning Mankell-citat som jag tycker passar i sammanhanget. Orden fick jag till mig när jag lyssnade på honom någon gång på 90talet. Mankell sade då: ”Det finns inga onda människor, det finns bara onda omständigheter.” Fundera över det en stund.