De svarta svanarnas natt är något så ovanligt som en ungdomsbok för sin åldersgrupp (9-12) som är rolig. Och den är rolig på riktigt, utan att bli fånig.

Något som tyvärr också är ovanligt för åldersgruppen är att boken inte är en killbok, eller en tjejbok. Även om böckerna för målgruppen inte uttalat vänder sig till antingen killar eller tjejer håller de sig till klassisk tjej- eller killrelaterad problematik. Och eftersom killars läsande så dramatiskt sjunker uppmuntras all litteratur som de överhuvudtaget går i närheten av. Vilket också skapar en klyfta mellan de böcker som skrivs för killar respektive för tjejer.

I De svarta svanarnas natt ärver 13-åriga Jonas pappa ett gammalt fallfärdigt hus på Fårö dit de åker tillsammans med storasyster Jenny. Och barnen är övertygade om att det kommer att bli århundradets sämsta sommarlov. Jesper Tillberg kan sitt Fårö väl, han rör sig säkert mellan kyrkan, turistinformationen, hembygdsgården, Ica och sandstranden på Sudersand. Och för mig som tillbringat mina semesterveckor på just Fårö blir platserna ännu verkligare.

Jonas berättarröst är personlig, rolig och fylld av iakttagelser. Han har en självdistans som jag sällan uppfattar att litteraturkaraktärer har, trots att barn i den åldern oftast är väldigt roliga. På Fårö blir Jonas lite lämnad åt sitt öde, Jenny blir varje morgon upphämtad av någon surfare som hon har träffat på stranden och pappan har fullt upp att snickra på huset och glömma separationen med Jonas och Jennys mamma. Men så får Jonas en cykel och han kan ge sig ut på några av de sidospår som finns i boken. Men framförallt är De svarta svanarnas natt en riktigt läskig spökhistoria, då det finns själar i huset som inte uppskattar familjens närvaro. Tack och lov varnar boken för att det kommer att bli läskigt innan de riktiga skräckscenerna tar vid, så att det finns möjlighet att vänta med att läsa tills det har blivit dagsljus.

Tyvärr tappar boken lite av det spöklikt mystiska när Jesper Tillberg vill förankra de händelser som inträffar i Fårös historia och på så sätt förenkla det som händer. Att använda Ingmar Bergman som den Fårö-personlighet han var och fortfarande är, känns mest som ett sätt att locka föräldrar och andra vuxna till att läsa boken för barnen. Då det inte tillför berättelsen mer än några fina funderingar kring döden, och dem kan vem som helst ge Jonas.

Därför önskar jag att Jesper Tillberg hade litat lite mer på sin ursprungliga historia, på mystiken, karaktärerna och språket, för där är han riktigt bra.