Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte.

Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i drygt fyra hundra sidor till. Det är inte möjligt.

Och det är det förstås inte. Samtidigt som det är just precis det.

Det är svårt att beskriva eller fånga i enskilda citat. Karlsvik panorerar Island, zoomar in och bygger en slags modern mytologi med en blandning av geologi, fysik, teknik, kärlek och musik som grund. Björks musik, för det här är en roman om Guðmundur Gunnarsson och hans dotter Björk och den börjar såhär:

I Kárahnjúkarfjellet søv kraner ståande. Gravemaskiner, maskinklokker, lokomotiv og seglskip med bøygde hovod, tålsamt ventande på sin tur. Utanfor rejmar dinosaurane, trampar, dyttar rullesteinar rundt Vogar, ventar på at det skal bli deira tur til å kvile.

På ett sätt fattar jag inte att ingen kommit på att översätta Mette Karlsvik till svenska. På ett annat är det svårt att tänka sig i alla fall den här romanen utan den förtrollande vackra nynorskan. Med sina karga, poetiska, lite gammeldags ljud och former känns den kongenial för att gestalta Karlsviks liksom förhöjda Island.

Fullt så framträdande som i citatet ovan är förstås inte Björk-referenserna i hela romanen, men de finns där, skymtar förbi och bidrar till en känsla av lek, av myt och en slags respektfull fantasi. För även om författaren i sitt slutord tackar Guðmundur och andra verkliga personer för samtal och information är det ju en roman hon har skrivit – en i en ständigt ökande flod av romaner om verkliga och numera även levande personer. Alexander Ahndoril gjorde det för några år sedan med Ingmar Bergman, Bengt Ohlsson skrev om en döende Johnny Ramone förra året och till hösten kommer Arne Sundelins ”dokumentärroman” om Bob Dylan.

Visst är det en märklig trend. Det måste kännas oerhört skumt att utan egen medverkan eller ens medgivande bli föremål för en roman. Men samtidigt, om det görs med samma lekfullhet och genuina nyfikenhet och beundran som Mette Karlsvik gör det – jag vet inte. Jag vet heller inte mycket om personen Björk, och, fast jag har oerhört svårt att tänka mig att vara utan hennes musik, har jag egentligen inget behov av att veta det heller.

Men det här tycker jag om, väldigt. Det här är fantasi, poesi. Tillblivelse. Musik i sin egen rätt.