Gammalt skämt: Tre nationalekonomer åker på sin årliga jakthelg långt ut i skogen. Helikopterpiloten lovar att hämta dem på söndag, men varnar dem att han inte har plats för någon extra last. När han kommer tillbaka har ekonomerna skjutit varsin älg och mutar honom att packa ombord alla tre. Helikoptern blir rejält överlastad och störtar nästan direkt i skogsbrynet.

Tre timmar senare vaknar en av ekonomerna i det brinnande vraket. Han blöder, benen är brutna, det är som första avsnittet av Lost. ”Vad hände… vem är jag… var är jag…?” Sen ser han sig om och konstaterar ”Åhå, bara 200 meter från stället där vi kraschade förra året.”

Ungefär som omvänd darwinism, eller survival of the dumkaxigaste.

Nationalekonomi är en sån där sak som alla påverkas av, som alla har en åsikt om, men när man inte ens gitter öppna sitt orangea pensionskuvert, vem orkar då egentligen sätta in sig i exakt vad alla skuldkriser beror på? Vore det inte läge med en kortfattad, lättläst sammanfattning som förklarar vad fan det är som gått fel?

Plats på scen för Andreas Cervenkas samlade krönikor. Titeln är Vad är pengar?, och där börjar han också: vad är egentligen pengar för något, nu när vi för länge sedan slutat låtsas att det fungerar som i Kalle Anka där pengar är en viss mängd guld i ett kassavalv, eller en viss mängd pappersbitar med en viss mängd nollor på. I skolan fick vi lära oss att hyperinflationen i Tyskland på 20-talet (eller den i Zimbabwe på 00-talet) berodde på att man tryckte för mycket pengar; vad säger det om en värld där pengar inte ens behöver tryckas längre, där en centralbank kan skapa virtuella miljarder på en sekund – och regelbundet gör det också? Vad skulle hända om folk började inse att alla de där pengarna vi bekymrar oss så mycket om i själva verket bara är värda någonting därför att vi kommit överens om att de är det? I Kurt Vonneguts Galapagos rasar hela civilisationen över en natt när den insikten slår till; riktigt så illa däran är vi kanske inte än, men…

”Så därför genomför vi en massiv skattesäkning. Den kostar 6 000 miljarder. Lånade pengar. Vad tror du om det?” ”Vad jag tror? Sluta. Med. Rökheroin. Nu.”

Därifrån går han sedan vidare till att diskutera skenande VD-löner, banksystem, skuldkriser, pensionssystem och finansbubblor, allt med en ton som är både påläst, klarspråkig och inte lite förbannad. Hans attityd till storfinansen är kanske inte vad man förväntar sig av en SvD-skribent, men som han påpekar, det nuvarande finanskaoset kan få till och med en centralbankschef att låta som en occupyaktivist. I sina bästa stunder är det här inte bara informativt, utan också rejält underhållande… när han inte får marken att vackla under fötterna på en med känslan av att hela det finanssystem vårt samhälle är beroende av är ungefär lika stabilt som ett höghus byggt på hypnos.

En påse döda råttor kan aldrig bli ett bra köp, hur tungt den än väger i index.

Så långt allt väl, alltså. Sen kan man säkert ha åsikter om Cervenkas förtjusning i klatschiga oneliners, som duggar så tätt att man nästan kunde tro att han funderar på att ta jobb på Norra Brunn efter kraschen. Fan vet om han inte skulle få det också. Då är det lite tristare att förlaget inte lagt ner lite mer tid på redaktionsarbete här. Att varje kapitel är kort – ibland i kortaste laget – och att det blir lite småspretigt ibland hör ju till i en krönikesamling (att det är en sådan talas dock inte högt om i marknadsföringen). Men att var och varannan artikel har inledningar av typen ”Som vi såg i veckan…” och ”I tisdags meddelades…” utan att kapitlen ens är daterade känns bara slarvigt; vitsen med en grundkurs är väl att det ska vara möjligt att läsa vidare?

Vad är pengar? får ekonomi att låta enkelt, men det är det ju trots allt inte. Om det vore det skulle nyheterna i skrivande stund inte trumpeta ut att Grekland nu är dagar ifrån konkurs, med Italien, Spanien och Irland på god väg åt samma håll. Länder ska inte kunna gå i konkurs, det finns politiska beslut på att de inte kan det, men nu gör de det ändå. Vad händer då? Att läsa Andreas Cervenka säger dig inte vad som kan göras åt det, men du kommer i alla fall att veta varför det händer – och när dina grekiska kompisar frågar dig vad Sverige gjorde rätt som de gjorde fel, kanske du ser lite mindre dumkaxig ut.