På internatskolan Jellicoe School går barnen som blivit övergivna, de problematiska ungdomarna: exempelvis massor av föräldralösa pyromaner. Ett antal veckor om året kommer kadetterna till Jellicoe, det är de, lite mer oproblematiska, som går på militärskola. De här veckorna är det krig, mellan internatelever, kadetter och jellisar – ungdomarna som bor i Jellicoe.

På Jellicoe School bor Taylor Markham, som övergavs av sin mamma vid 7-Eleven när hon var elva år. Här bor Jessa McKenzie vars mamma dog i cancer och pappa försvann. Här finns Hannah, en av de få vuxna personer som verkligen bryr sig om barnen, som bor i ett halvfärdigt hus vid floden.

På Jellicoe Road, vägen i närheten av skolan, inträffade en hemsk olycka för länge sen. Men den resulterade i att fem ungdomar möttes och blev bästa vänner. Men sen hände något ännu hemskare. Och allt det här hemska påverkar de som lever nu, påverkar Taylor och Jessa och alla andra.

Det här är ingen tillfredsställande beskrivning av handlingen i Melina Marchettas Jellicoe Road. Att göra en sådan är inte lätt eftersom intrigen i boken är en av de trassligare jag varit med om. Här finns flera parallella berättelser och en metahistoria, och allting vävs samman. Det är imponerande att författaren fått ihop allting, och på slutet känner man sig tillfreds som läsare, men början är så rörig att det ibland bara är de starka inledningsmeningarna ”Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö. Jag räknade dem.” som håller kvar intresset.

Det är ett problem. Men när jag väl kommit in i handlingen, när jag lärt mig namn, platser, sammanhang, så blir luckorna som lämnats åt läsaren att fylla i till spännande mysterier. Då är det inte längre ett problem.

Själva internatgrejen, i bästa Harry Potter-anda, liksom (lek(?)-)kriget mellan ungdomarna, är spännande, men på många sätt ganska klyschig. Jag undrar alltid hur folk kan orka slåss, hur alla kan vara så äventyrliga, hur såna här avancerade lekar kan existera (det är kanske bara mina erfarenheter som är trista och tråkiga, men mina högstadie- och gymnasieår var mer apati, skitsnack och uttråkning än spänning – men så var de ju inte fiktiva heller)?

Men internatet och äventyret är bara bakgrunden, både till den mer komplicerade intrigen och till allt det sorgliga, det så otroligt sorgliga. Det kryllar av övergivna barn som kämpar med att förstå och överleva. Luften är tjock av kärlek, komplicerad och underbar kärlek. Här finns föräldrar som sviker och barn som tvingas till hemska saker. Det är snyftigt. Och det är bra. Det är fruktansvärt bra.

Jag blir ett nervvrak av att läsa Jellicoe Road. Jag känsloläser. Jag sträckläser. Kalla kårar attackerar min ryggrad när några pusselbitar faller på plats och historien får ännu mer tragiska dimensioner. Jag tänker på Charles Dickens och Michelle Magorian. Jag ligger vaken på natten. Jag gråter.

Dessutom är alltihop snyggt berättat, med ett pricksäkert språk som andas lagom mycket ungdomlighet. Det finns något klassiskt över alltihop. Typiskt klassiskt, gripande ungdoms-kärleks-äventyr. Det är inget problem (i vissa fall, vissa böcker, är det det, men inte här, och jag tänker i efterhand att jag kanske borde sakna något nyskapande, normkritiskt, revolutionerande, gränsöverskridande, men jag faktiskt gör inte det). Det bara bra. Fruktansvärt bra.